Reflektioner efter sleminariet: Tomt arbete

Januari till oktober 2001 arbetade jag på en byrå i Shoreditch som sålde tjänster inom nya media. Eller vad gjorde jag egentligen; maskade, eller spridde smittor?

Det var väldigt roligt att hänga på vårt loft på 40-42 Scrutton Street. Jag arbetade på den del av organisationen som erbjöd strategisk rådgivning. Vi brukade drälla in på jobbet någon gång vid 9.30, och kollade roliga grejer på nätet. Vid lunchtid brukade chefsduon – lekledarna – tjoa om att det är dags för lite ”lard” (generiskt ord för flottig brittisk mat). Sedan fnissade man sig igenom eftermiddagen. Någon gång per månad hade vi någon viktig deadline – då satt vi faktiskt och skrev på rapporter åt klienterna. Fram till sena natten. Men oftast gick alla till Great Eastern Dining Room någon gång efter sju, och stannade där tills stängningsdags. Och om vi inte var där så var vi ute någon annanstans i Shoreditch, eller ute med klienterna. Som en av lekledarna sade till mig när vi pratade om vårt sätt att leva och arbeta:

This place is not about detox:
this place is all retox.

Bredvid oss satt den del av organisationen som höll på med ”moving image”. De experimenterade med olika digitalteve-produktioner, och om jag lyfte blicken från min Sony Vaio kunde jag se bort till deras animationer. Vi arbetade ju i ett öppet loft, gammalt lager gissar jag. Kanske inte världens lugnaste arbetsplats, inte perfekt när man har en tajt deadline, men ganska effektivt för att impa på klienter. På samma sätt kan man säga att vi inte behövde ha en flygplansvinge som incheckningsdisk vid receptionen, men alltid impade det på någon.

Bortom moving image-gänget fanns köket och fruktkorgen. Dit brukade jag gå med jämna mellanrum, för bryta upp allt webbsurfande och fnissande med ”arbets”-kamraterna. Passagen genom loftet kändes lite som att gå på en catwalk, eller – än mer – genom en klubb. Utrymmet var nedsläckt, bara animationer lyste upp rummet. Högtalare pumpade ut intelligent hip hop utgiven på Ninja Tune, avbrutet med lite mer upptempo-pass – suggestiva housiga four-by-four-rytmer.

Mitt bestående minne av denna tid är just det rummet, just den rytmen. Bilden av någon från moving image-gänget som dansar loss till Lil’ Louis ”French Kiss”*, mitt på blanka förmiddagen. Jag kom att fråga mig själv – är detta arbete? Är det detta som jag är utbildad till? Vad är det jag skapar? Bidrar jag till välfärden, i någon konkret mening?

sleminariet i förrgår (se Rasmus anteckningar, och Chris filmpost) pratade Roland Paulsen om det som han kallar ”tomt arbete” – allt det som vi gör på arbetsplatsen som inte är arbete, i ordets strikta mening. Paulsen är framförallt intresserad av företeelser som maskning; på vilket sätt kan vi se detta som motstånd?

Arbetet i Shoreditch var i någon mening tomt. Vi gjorde ju ingenting. Förutom de nätter då vi faktiskt skrev rapporter till klienter. Eller?

I själva verket har jag redan skrivit om arbetet på Scrutton Street, i Abstract Hacktivism. Där pekar jag på hur det fanns en logik i detta arbete – vi fick ju klienter på att ”arbeta” som vi gjorde. Loftet och dunka-dunkat var ett sätt att ge klienten en känsla av att vi visste något som de inte visste. Detta kan till och med ha varit sant. I allt det som skedde i och kring loftet byggdes någonting säljbart upp. Kanske tillförde detta någonting som produktiviteten i ekonomin. I så fall kanske man kan säga att allt inte var ”tomt arbete”.

Men samtidigt är det svårt att dra en gräns för vad som är ”produktivt” arbete eller inte. (Ungefär lika svårt som att tala om objektiva needs och wants.) Inte minst för att det är vanskligt att ordna in allt det som vi gör i samhället – eller ens på arbetsplatsen – i teorier om de rena ”naturliga” ekonomiska lagarna. Försöken att så göra är ett modernt projekt, någonting som startade då Adam Smith först började prata om ekonomin (den osynliga handen) som någonting ”där ute”, något man kan förstå som separat från allt det där krångliga, mjuka, kulturella, ”i samhället”.

I AbHack-boken skriver jag om hur det som vi producerade på Scrutton Street även var en världsbild: Vi var en del av att sprida datortänket, och därmed tränga ut rubba motortänket. Mer generellt:

Viewed from this perspective, Western market economies are not only special in the ways that they divert huge resources to new sources of wealth-generation – it also has a propensity to divert money and labour to new modes of thought. Or, as in the case of the dot.com boom, it amassed huge resources to produce a cultural shift. In this way, the economic system – including scheming investment bankers and media-spinning public affairs departments – can be viewed as a thinking, conscious, sentient device. Or, as Nigel Thrift describes it, during the new media boom, the economic system had a ”˜knowing”™ character – endogeneously coming up with stories to describe itself. (sida 99-100)

Nigel Thrifts poäng i Knowing Capitalism är nämligen just att det som hände i den nya ekonomin var att ekonomin blev självreflexiv – den började berätta historier om sig själv. I ekonomin finns emergenta assemblage som agerar på ett ”knowing” vis – som om de var självmedvetna subjekt, som om de ser menande på oss medan de talar om sig själva.

Detta är självklart bara en av alla de ”oproduktiva” saker som ”ekonomin” gör – saker som inte kan reduceras till någon enkel ekonomisk teori. Ett klassiskt sätt att hantera detta inom ekonomisk sociologi är att kritisera nationalekonomers sätt att reducera företaget till en ”produktionsfunktion” – en matematisk formel för överföringen av kapital och arbete till produkter. Någonstans här kan man även tänka vidare kring begreppet ”tomt arbete”. Det är bara från ett särskilt perspektiv – ett molärt sådant, om man vill – som företaget endast är ett ställe där arbete och kapital omvandlas till produkter. Alternativt – för att prata Tarde – alla de monader som råkar befinna sig i ”företaget” lånar bara en fasad av sig själva till de perpektiv som reducerar dem till ”arbete”, ”kapital” eller motsvarande.

Dessa molära perspektiv fungerar alltså som ”(över)kodare” av de assemblage som vi kallar företag. Detta gör att de i någon mån styr verksamheten – de utgör den transcendenta ”mall” som företaget skall passa in i. Samtidigt vet vi ju att inga assemblage är så hårt kodade att ingenting annat kan försiggå inom dem.

Tänk Mark Boulas verk ”All that is solid melts into air”, som jag såg när jag var nere i Amsterdam. (Läs text, se Boulas berätta om verket.) I verkets dubbla projektioner ställs den materiella verkligheten i Nigerias Ogoni-delta (en plats där kontroversiell oljeutvinning pågår) mot Chicagos råvarubörs. Den ena verkligheten är ett myller av olika aspekter i samverkan (politik, motstånd, olja, eld, hat, fattigdom etc.), den andra verkligheten abstraherar den första till ett flöde av siffor. I Chicago finns det oligopticon som lyfter ut en viss skärva av verkligheten (en viss fasad av monaderna), och (mycket förenklat) kontrollerar Ogoniland på avstånd. I filmen ser vi dock hur denna kontroll/överkodning inte är total – det finns många aktiviteter som inte kan fångas eller stävjas genom blicken på avstånd.

1 3

2 4

För att återgå frågan om det tomma arbetet: Kanske bör vi lämna bilden av företaget som ett ställe där produktivt arbete förväntas ske? Eller rättare sagt, kanske bör vi ge upp försöket att ”fånga” det produktiva arbetet, och särskilja det från det ”tomma”? Låt oss istället acceptera att samhället – inklusive företag – består av en multitud av mer eller mindre oregerliga monader, mer eller mindre överkodade av abstraherande beskrivningar av ekonomiska ”lagar”. Vi behöver inte fler av dessa abstraherande perspektiv, utan färre. Annars blir vi forskare en del av den onda överkodningen.

En intressant väg att närma sig fenomen som maskning – eller ”French Kiss”-dans på arbetstid – är att se det i relation till allt annat slöseri (i Batailles bemärkelse). Det intressanta med ekonomin är inte hur vi hushåller med knappa resurser (som ”produktivt arbete”), utan hur vi hela tiden tvingas slösa bort all den ”superöverflödiga” energi som vi inte kan tillgodogöra oss, genom tillväxt. I slöseriaktiviteterna finner vi krig. Men vi finner även det fantastiskt vackra i att folk runt om i världen verkar kunna slösa hur mycket tid som helst på de sköna konsterna (tänk Kid Koala, tänk Rodney Mullen). Detta perspektiv har två fördelar: För det första löser det upp gränsen mellan det produktiva och det tomma. (Här blir det nog lite oklart om det produktiva eller tomma arbetet slösar mest.) För det andra är ju Batailles bild av ekonomin så mycket vackrare – det känns liksom futtigt att inte inkludera människornas fenomenala/meningslösa konster i analysen av samhälle och ekonomi.

Thorstein Veblen skrev ju redan för hundra år sedan att ekonomin inte bör ses som ett system för att säkra nödtorften – utan som en gigantisk lek, ett statusspel. (Om än med katastrofala utfall – fattigdom – för vissa människor.) Gabriel Tarde var inne på liknande tankar, när han satte den ”tunga” ekonomiska infrastrukturen åt sidan, för att istället fokusera på ekonomin som ett medium för spridning av trender, beteeenden etc. Kanske är det just så vi skall förstå mina månader på Scrutton Street – mest av allt var jag inte en maskare, mest av allt var jag en del av smittan av nytt ”germ capital”. Och det är också ekonomi.

— 

* = Finns det någon som känner till om det finns en barnsäker version av ”French Kiss”? (Är lite obekväm med mellanpartiet. Brukar skippa förbi.)

54 tankar kring ”Reflektioner efter sleminariet: Tomt arbete

  1. Marcus

    Lysande! En fantastisk text på många sätt, Kalle… Jag vill skjuta så många skott från det här att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Jag återkommer.

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Ja, det hade varit roligt om du varit med i måndags. Det blev hur som helst en hel del intressanta diskussioner!

  3. Thomas Svensson

    Ett mycket intressant resonemang, förvisso. En av mina hugskott i tankeverksamheten för många år sedan var just: Det mesta vi gör i vår del av världen är onödigt.

    Det är ytterst få som gör något nyttigt i traditionell bemärkelse. Produktionen av nyttigheter har genom den tekniska utveckilngen gjort de flesta arbetare överflödiga, det är inom den mjuka delen av arbetslivet som de flesta nyttiga arbeten finns, inom vård, skola och omsorg.

    Inom min egen värld sysslar man med att skriva rapporter och publicera vetenskapliga artiklar som ingen, mer än några tillförordnade granskare, läser. Man skapar kvalitetssystem som tvingar företag att skapa berg av papper och regelbundet anlita granskare för att dess berg hela tiden skall förnyas. Man ägnar månader åt att ansöka om finansiering av EU-projekt, där forskningsfronten och modet överglänser nyttan i bedömningskriterierna.

    Men detta betydr ju att den fanatiska jakten på arbetstillfällen är en konstruktion av det ekonomiska systemet och inte alls någon förutsättning för välfärd. Varför då inte ägna vår överskottsenergi åt just kultur, att roa varandra istället för att ägna den åt att förstöra vår jord?

    I den nuvarande finanskrisen får jag också associationer till den onödiga arbetet. I samhällssystemet där alltings mått är den ekonomiska värdet blir det gärna instabilt när värdet på så många varor är godtyckligt, bestämt av förväntan. All reglering sker med pengar som mätetal. Och man undrar om inte just en större andel av onödigt arbete och onödiga produkter i ekonomin gör värdena alltmer godtyckliga? Ditt exempel från Shoreditch är ju ett utmärkt exempel. Vi är långt ifrån Marx tes att varje varas värde bestäms av det nedlagda arbetet.

    Det stora problemet är kanske att marknaden i sin eviga tillväxthunger alltid väljer den enklaste, bredaste vägen, den som vädjar till konsumenternas fåfänga och prestige, vilket enklast realiseras genom nya prylar med naturkatastrof som följd.

    Hur ser den katalysator ut som får marknadskrafterna att vända blicken mot kulturell tillväxt?

  4. Krigstid

    Marx skiljer ju iofs på bytes- och bruksvärde hos varor. Det gör ju avfärdandet av hans distinktioner mer problematiskt. Jag gillar också Bataille, men mitt arbete i den faktiska produktionen av konkreta tjänster gör att livet inom den ”tomma sektorn” framstår som något ganska nära den kommunistiska utopin.

    En kritisk fråga förresten: är vi så säkra på att vi kan skilja ”vår kultur” från den destruktiva sidan av vår ekonomi? En Second Life-avatar lämnar lika stort ekologiskt fotavtryck som en medborgare i Brasilien. Man kan tänka sig att det finns samhällen där potlatch-ceremonier orsakat total kollaps.

  5. charlotte

    Ja, min reflektion ligger rätt nära Krigstids. Nämligen att det ”tomma arbetet” och det ständiga kulturella återskapandet av vackra fasader och berättelser (sociokulturellt kapital?) trots allt är bärande beståndsdelar i klassamhället (som inte är dött). Någon städade väl t ex i de vackra lokalerna i Shoreditch. Och denna någon hade förmodligen inte så stora möjligheter till surfning, fniss, catwalkande & dans under arbetstid – och inte heller råd att hänga på Great Eastern Dining Room på kvällarna kanske?
    Alltså: vem har möjligheter till ”tomt arbete” – och när är det ”tomma arbetet” en förutsättning snarare än en bieffekt inom en anställning? (om du fattar vad jag menar)

  6. Kalle P Inläggsförfattare

    Charlotte och Krigstid: Hmm, jag är nog mycket mindre ekonom (vare sig nyklassisk eller marxistisk) än ni på denna punkt. Jag är mindre benägen att tro ekonomernas Naturlagar ”fångar” någon essens i ekonomin.

    Jag hävdar självklart att även i städarens aktiviteter är det svårt att särskilja det ”tomma” från det ”produktiva”.
    – Personen städar ju uppenbarligen på ett ställe som inte producerar något, så är det inte slöseri att hålla på med även den verksamheten? Och hur skall vi se på städarna på Pentagon, eller GM?
    – Går det att objektivt säga att städeriet verkligen gör skillnad, vet vi att detta ökar produktionen av nyttigheter?
    – etc.

    Med andra ord, utifrån ett Batailleskt perspektiv så är så mycket av ekonomin slöseri att det är svårt att inte vara en del av det.

    Det är – återigen – först när vi överlagrar ekonomin med en tanke om brist, och när vi styckar upp och kategorierar verkligheten i termer som ”bruksvärde”, ”bytesvärde”, ”nyttigheter”, ”vinstkvot” etc. som denna ”molära” bild uppstår.

    Klass-samhället existerar, javisst. (Har någon påstått något annat?) En väldig massa former av över-/underordning existerar.

    Men det är problematiskt att använda nämnda kategorier – formulerade av någon Stor Ekonom, såsom denne nedkallat en objektiv Sanning om ekonomins transcendenta Naturlagar – för att beskriva dessa maktordningar. Tron på dessa transcendenta essenser gör ju att vi stödjer ”capitalism as we know it”. (Det är ju detta som är JK Gibson-Grahams tes.)

    Med andra ord – visst finns det en form av underordning i städjobbet. Men det bör inte förklaras i termer av att stadaren gör ”riktigt”, ”produktivt” arbete, och att konsulten gör ”tomt” arbete. Det skall snarare förklaras utifrån just de molära överkodningar som ekonomerna håller så kära.

    Det är ju föreställningarna om ekonomins essens (tillsammans med en massa materiella komponenter) som ligger till grund för lönesättning, arbetsvillkor etc för olika arbeten. Det är ju utifrån dessa vi skall förstå varför vissa städar och andra dansar.

    Krigstid: Nej, jag har också en känsla av att det är vanskligt att skilja slöseri i form av säg konstnärligt arbete från slöseri i form av destruktion. Detta är ju relaterat till frågan om hur svårt det är att skilja på ”produktivt” arbete och ”tomt” sådant.

  7. Krigstid

    Mindre benägen att tro på ekonomins naturlagar än mig? Jag skulle vilja säga att jag snarare ser ekonomin som något politiskt, som resursfördelning. Men okej, jag är inte påläst nog att försvara Marx – min kommentar om värde var mest till för att komplicera Thomas uttalande om Marx och värdeteorin.

    Marx poäng är väl förresten att bara arbete tillför något egentligt värde och det är väl inte i konflikt med din idé om att upphäva distinktionen mellan… ”tomt” och ”produktivt” arbete. Tomt förresten, det är väl bara gamla sossar och r:are som på allvar skulle kalla kommunikativt arbete för ”tomt”? Vårt samhälle är ju uppbyggt kring en konsumtion av ”tomma produkter”, kommunikationen är dess grund. Så har det visserligen ALLTID varit, men moderna kapitalistiska samhällen (om man får använda den termen) har genom att koppla samman varan och spekulationen samt upplöst alla fasta värden (nåja, men i viss mån – man kan åtminstone säga att heligheten har profanerats) åstadkommit något genuint eget och nytt. Hur som helst, poängen är att kontoret i ditt exempel skulle vara en meningslös plats utan människor som producerar någonting, oavsett om det är en känsla eller bara närvaro. Det är väl det som är arbete – produktion (ärligt talat så tror jag att man kommer rätt nära den poängen med en hegeliansk begreppsapparat, även om den är ovälkommen här).

    Vad det gäller frågan om huruvida det finns ett klassamhälle eller inte: hur var det med de här kategorierna? Får du egentligen använda dem? I vilket fall som helst så kan man nog säga att majoriteten av svenska politiker och proffstyckare anser att klassamhället inte existerar, åtminstone inte så länge ingen nämner faktumet att det existerar. Alltså: medvetenheten om ekonomisk underordning är inte med vid allmänt beslutsfattande. Det är ju en del av problemet med klasskillnaderna. Dessutom vill jag lyfta fram klass som en kategori som är mer politiskt central än andra frågor om underordning: om klass handlar om underordning i ekonomisk mening så kan vi se att den i sig samlar upp konsekvenserna av annan underordning.

  8. Jonas Andersson

    Kom först att tänka på De Certeau och hans koncept om ”la perruque” – dvs att maska på jobbet, att inte stjäla någonting rent materiellt men att använda sig av den betalda tiden på sätt som kanske inte är önskade av den konventionella arbetsgivaren. Hela vår vardag är uppbyggd av sådana här taktiker menar De Certeau, och poängen är just att de är produktiva.

    Vilket leder mig till ett andra tillägg: är vi inte alla i relativt hög grad fast i den molära distinktionen ”konsumtion / produktion” här? Själv begagnar jag mig medvetet av den här distinktionen när jag försöker problematisera enskilda mediefenomen som The Pirate Bay och även det vidare fältet ’illegal fildelning’ i stort, då distinktionen där tjänar ett syfte i det att färre användare aktivt bidrar, seedar etc (produktion i traditionell mening) medan det stora flertalet snarare kan kategoriseras i termer av att vara arketypiska mediekonsumenter (vilket är en felaktig term, begreppet användare är mycket mer korrekt här, då inget egentligen konsumeras i den meningen att det förbränns) och, måhända relativt oförhappandes, med-distributörer.
    Anyway, när vi dock pratar utifrån ett mycket mer holistiskt perspektiv, som du så ofta gör, och är väldigt bra på Kalle, så vill jag mena att de här tillfälliga analytiska distinktionerna bryter samman, och vi rör oss någonstans mot en mer helheltig kritik av hela det ekonomiska systemet som sådant. Jag kommer här att tänka på Stengers/Prigogine, Paul Davies, och liknande konceptualiseringar av ”högre” former av emergent organisation (som ju ska förstås som en motsats till reduktionisternas, fysikernas entropiska ordningsbegrepp): Mitt i den allmänna tendens till entropi, utjämning, sönderfall som slöseriet och förbränningen kan sägas vara så uppstår samtidigt emergenta ordningsskapande funktioner (”assemblage” om man vill snacka De Landa), och dessa uppstår liksom hand i hand med själva åter-allokeringen av resurser, frikopplat från vad vi sedan ”taggar” dessa allokeringar med utifrån neoklassicistiska ekonomiska ”naturlagar”. Den här allokeringen verkar allt som oftast fungera genom att något förbränns (och ökar entropin i rent fysikalisk mening) men samtigt strukturerar om verkligheten på ett produktivt sätt. Allokeringen framstår oftast som om den kräver två led: både någon som ”producerar” och någon som ”konsumerar”. Men jag antar att den här typen av ordningsskapande sker varje gång en ”externalitet” genereras – och då det blir riktigt intressant är när dessa produktiva externaliteter är oväntade, oönskade!

    När du satt och rullade tummarna till muggig nittiotalstriphop fick du ju trots allt betalt, och kunde investera din lön i en massa verksamheter, intensiteter, som ju gav upphov till en massa annan produktion ute i världen. Dessutom utgjorde ju själva denna period av tomt arbete som upplevelse i sig en addition till ditt CV och till din ackumulerade erfarenhet som person, något din ovanstående bloggpostning ju också är en produktiv, ordningsskapande följd av. Kontentan av allt detta är väl att det vi normalt kallar ”konsumtion” egentligen är vansinnigt produktivt.

    Oj, det blev långt men jag sitter här i Eskilstuna och det finns inte så mycket annat att göra 🙂

  9. charlotte

    Kalle, vad jag menar är att det finns en hierarkisk ordning i detta med vilka som har ”tom tid” – vilket ju är det du framför allt beskriver ”tomt arbete” utifrån – och de som inte har det. Alltså, jag tvivlar som sagt på att t ex städare, undersköterskor, säsongsarbetare i frukt- och bärplockarbranschen, mentalskötare eller tvätteriarbetare (ja, jag har själv erfarenhet av såväl städning som mentalsköteri & tvätteriarbete) i allmänhet befinner sig i den situation du beskriver. Den situation där man har den relativa lyxen att kunna ägna arbetstid åt dans, surfande, småsnack med arbetskamrater etc.

  10. Kalle P Inläggsförfattare

    Krigstid: Jodå, jag tycker mig få använda ordet klass, det är inte förbjudet. 😉 Jag köper dock inte att klassordningen, oavsett den är definierad utifrån Marx värdelära eller inte, på något sätt skulle vara överordnad alla andra former av över-/underordning. Tycker alltså inte att den kategorin ”är mer politiskt central än andra frågor om underordning”. Jag är nog någon form av materialist, men inte av den Marx-influerade sorten. Det ”materiella” kan inte reduceras till att bara handla om ekonomiska frågor.

    Charlotte: Självklart förstår jag vad du menar. Visst finns det olika friheter i olika jobb, precis som det finns olika arbetsförhållanden mer generellt. Detta är nog ganska oproblematiskt – tror nog att alla håller med dig om detta.

    I texten vill jag ju problematisera lite andra saker:
    – begreppet ”tomt arbete”,
    – synen på handlandet inom ”ekonomi”/arbetsliv såsom endast produktion av nyttigheter,
    – den roll som ekonomisk reduktionism spelar i att stabilisera detta ekonomiska system.

    Det problematiska är ju att vi hela tiden faller in i dessa beskrivningar av ekonomin, och därför inte kan bygga något nytt.

  11. Roland Paulsen

    Hej!

    För en gångs skull har jag fått seriös feedback på mitt arbete – tack! Det här är ju alldeles fantastiskt, det är förstås i liknande fora som diskussionerna äger rum. Jag får hålla bättre utkik här. Bränn akademin!

    Först lite begreppsfascism: Nu blir det som att tomt arbete blir synonymt med improduktivt arbete vilket inte är min mening. Jag var dålig på att tydliggöra skillnaden under presentationen och den efterföljande diskussionen, men eftersom diskussionen får betraktas som nyempiristisk i någon mening så vill jag gärna förtydliga: tomt arbete är att under arbetstid inte göra det som arbetskontrakt brukar specificera. Det är därför ganska lätt att ”operationalisera” och har, åtminstone i mina intervjuer, aldrig framstått som särskilt problematiskt eller tvetydigt begrepp. Liksom begreppet ”fritid” kan det dessutom fyllas av väldigt disparata aktiviteter där flera förstås kan vara extremt ”produktiva” i klassisk (molär?) mening. Ditt mycket intressanta jobb skulle helt enkelt inte kunna beskrivas som ”tomt arbete” eftersom du uppenbarligen var anställd för att vara hipp liksom en mannekäng eller bar hostess och lyckades bra med det. Däremot skulle jag nog vilja säga att det var improduktivt.

    Här vill jag peka på en liten paradox som inte bara gäller dig utan flera Deleuzianer (eller ”pomos” om jag får vara så fräck att jag buntar ihop er såhär): uppenbarligen, och inte alltför förvånande, tycks många posthumanister ha fallit tillbaka på en mystifiering och till viss del glorifiering av subjektförringande discipliner som genetik, neurologi och epidemiologi. Trots att dessa ”hårda vetenskaper” tillhör de mest kritiserade inom det naturvetenskapliga fältet och ribban för vad som kan sväljas därför borde vara ganska låg, så har samma pomosar mycket svårt för att acceptera en av naturvetenskapens mer självklara dogmer, här läran om människans biologiska behov, och använda den för att uppmärksamma de artificiella behov som vi nu fylls av. Du har en väldigt viktig poäng i att produktiva och improduktiva arbeten inte kan reduceras till en fråga om yrke – städerskan som städar Pentagon har inte bara ett improduktivt jobb utan vad jag skulle vilja kalla för ett kontraproduktivt jobb i det att hon stödjer krigsindustrin . Att inte arbeta alls (genom maskningen exempelvis) skulle antagligen vara mer produktivt för hennes del eftersom någon dammallergisk vapeningenjör då kanske skulle få andnöd och i bästa fall dö. Men det är väl inte alltför svårt att göra en liknande analys när vi tar ställning till vilket arbete som är produktivt och vilket som är improduktivt? Om det finns en svårighet så borde väl dessutom diskussionen om detta vara desto mer intensiv? Att alla arbeten fyller en ekonomisk funktion (och den viktigaste är förstås fördelningsfunktionen) gör väl heller inte att vi behöver falla tillbaka på empirism i den dåliga bemärkelsen? Att det redan existerande bär på en (absurd) logik gör väl inte att det automatiskt kan rättfärdigas? Vad hände med den relativa deprivationen: skillnaden mellan det som är och det som skulle kunna vara?

    Jag håller med i din kritik av överkodningen och om att det knappast behövs fler abstraherande begrepp (även om det tyvärr är vad vi forskare tvingas producera för att överleva). Men vad tror du kom först? Utslätandet av produktivitet och improduktivitet eller åtskillnaden? Åtskillnaden måste ha funnits redan i jägarsamhället när vilden övervägde om han skulle dansa till ”oga boga kiss” eller plocka bananer. Ett upphävande av distinktionen förutsätter det överflöd som vi nu lever i. Den historiska aspekten återkommer vad det gäller hur pass ”hårt kodade” ”assemblage” egentligen är. Kodningen har helt enkelt blivit slappare och slappare i de övre samhällskikten samtidigt som den är oförändrat fordistisk bland slavarna. För att tala med Veblen kan man säga att tidsslöseriet (inklusive det estetiskt vackra) alltid skett på bekostnad av andras tid. Estetiken är fåtalets (”fritidsklassens”) privilegium och därför också ytterst begränsad. Att låsa den till arbetsplatsens miljö och etikettregler hindrar den dessutom ytterligare från blomstring. Tänk på all skateboardkonst som skulle kunna utvecklas om människor slapp springa runt på kontor och dansa till French kiss!

    Utan att hänfalla åt ren perspektivism tror jag dock att skillnaden mellan oss i den här frågan är mycket liten. Det rör sig om politisk betoning. Ta följande stycke:

    ”För att återgå frågan om det tomma arbetet: Kanske bör vi lämna bilden av företaget som ett ställe där produktivt arbete förväntas ske? Eller rättare sagt, kanske bör vi ge upp försöket att “fånga” det produktiva arbetet, och särskilja det från det “tomma”?”

    Det första förslaget här sammanfattar helt mina tankegångar. Det andra förslaget ser jag som ett utslag av dekonstruktionsideologins eviga motstånd mot alla dualismer utom de egna. I vilket industriellt samhälle som helst där arbetsnormen raderats skulle den här distinktionen hamna i centrum för den politiska debatten. Vem kan påstå att den ens nämns numera? Om vi hör någon tala massmedialt om arbetskraftsprioriteringar så är det för att förhärliga det svarta hål som ”satsningar på utbildning och forskning” idag utgör.
    Frågan är vad som är ont i överkodningen? Som det är nu består överkodningen snarast i att betrakta välbetalda jobb som ”finare” och viktigare än andra. Vad är det onda i att framhäva en diametralt motsatt kodning? Du lär knappast ha dolt ditt jobb för vänner och bekanta. Men jag kan lova dig, mina veckors sommarjobb på städavdelningen på ett hotell är inte något som jag någonsin skrutit över (kanske nu dock).

    Om det finns en vits i att ge upp distinktionen mellan improduktivt och produktivt arbete så är det just för att framhäva hela arbetsmarknadens improduktivitet. I den klassiska meningen är merparten av arbete improduktivt, särskilt om vi tar hänsyn till ”produkten” av vårt ekonomiska system. Ta den svenska BNP:n: sedan mitten av 1800-talet har den tjugodubblats, men fortfarande är det brist på en, särskilt för det svenska klimatet, så elementär produkt som bostäder.
    Veblens kritik blir återigen relevant här: Ekonomin har förvisso blivit en lek av symboler, ett flöde av bytesevärden, men denna lek sker på majoritetens bekostnad. Genom fritidsklassens ”conspicuous consumption” reproduceras det gamla barbariet där de besuttna låter folket producera förnödenheterna alltmedan de själva ”läser filosofi” som Veblen skriver (those were the days!). Så länge den repressiva ”riktningen” i symbolleken uppmärksammas i varje analysled så är jag med på noterna.

    Hur som helst, tack för mycket intrikata problematiseringar och den fina redogörelsen av erfarenheten av byråarbetet. Jag har fått ett par tidigare referenser av dig och nu har jag ytterligare en: Jag återkommer när jag läst ditt kapitel i Abstact Hacktivism.

  12. Marcus

    Idéer – som de om arbets-/bruksvärde, ”tomt”/”produktivt” arbete, natur/kultur-dikotomin, och överflödesekonomin – är användbara för att formulera olika problem. Dessa problem kan sedan vara mer eller mindre väl formulerade.

    Arbets-/bruksvärdesidén är ju utmärkt för att formulera klassproblematiken kring ägande och icke-ägande av produktionsmedel. Idén om tomt arbete problematiserar arbetsvärdeshypotesen, genom att ifrågasätta om allt arbete verkligen höjer arbetsvärdet på en vara; om det inte snarare är så att en viss typ av arbete faktiskt bara genererar mervärde (bruksvärde – arbetsvärde). Arbetsvärde är problematiskt också för att det är en hypotetisk kategori: Det är notoriskt svårt att argumentera för ett ”egentligt” värde som är icke-faktiskt… Och att materiella processer som inte involverar mänskligt arbete generellt är oväsentliga för en varas ”egentliga” värde är i mina ögon hela befängt. Och Jonas gör ju ett viktigt tillägg om hur konsumtion/produktions-dikotomin är i upplösning, vilket är ytterligare en antydan om att idén om arbets-/bruksvärde faktiskt inte tillåter oss att formulera ”vårt” problem särskilt väl.

    Tomt/produktivt arbete är inte heller särskilt användbart (annat än för att påpeka svagheter i arbetsvärdeshypotesen), och Kalles inlägg illustrerar detta väldigt väl.

    Dessa idéer, liksom idén om en kultur skild från naturen, leder alltid till illa definierade problem: Här är det nämligen idéerna som sådana som får formulera problemen; problemen är liksom inte ”verkliga” utan uppstår först när dessa idéer får re-presentera verkligheten.

    Detta är inte samma sak som att säga exempelvis att det inte alls finns någon konflikt mellan arbete och kapital, att klass bara är hittepå (klassproblemtiken motsägs förresten inte på något sätt av idén om en allmän överflödesekonomi), eller för den delen att överflödesekonomin som idé är så ”verklig” att den bara hjälper oss att formulera problemen väl.

    Jag tror dock att den är användbar, inte minst för att den inkluderar sådant som tidigare exkluderats – för att passa teorin, nota bene! – och för att den avmystifierar ekonomin; vi kan inordna den särskilda ekonomin i den allmänna, istället för att överordna den alla andra processer. och nå en annan förståelse för den destruktiva sidan av ekonomin, för klassorättvisor etc.

  13. Marcus

    Oj här blev det konstigt… Ta gärna bort den första kommentaren där. Och Rolands kommentar såg jag aldrig. Den gör vissa tillrättalägganden som det kan vara värt att beakta.

  14. Kalle P Inläggsförfattare

    Roland! Kul att du uppskattar allt,

    Först av allt vill jag säga att jag tycker att ditt val av ämne är så intressant – därför ville jag skriva själv om det.. och tänka lite kring det med Deleuze/Latour/Bataille-glasögonen.
    Hur som helst, jag misstänkte nästan att din defintion av det tomma handlar mer om att bryta mot specen än om att ”inte göra något”. Men det är så lätt att glida mot den tolkningen, inte minst i diskussionen här, eftersom ordvalet inbjuder till den tolkningen – och för att jag själv tänkt på detta sedan jobbet på Scrutton St. (Och nu verkar det som vi blir kvar i denna diskussion.)

    PoMos: Viktigt att påpeka att det är just det att vi är subjektsförringande som gör oss till PoPoMos. 😉 Jag skall inte tala för oss andra här på bloggen som gillar dessa tankar, men jag ser ändå det vi gör här som något annorlunda. Jag accepterar att det finns en subjekts-oberoende verklighet därute, och jag vågar mig till och med att tro på en viss ontologi över hur den hänger samman. (Jag är dock fullt medveten om hur svårt det är att fånga världen, och vilken roll vi kan spela när vi gör så – se min presentation på sleminariet.)

    Så, jag är inte intresserad av dekonstruktion (i ordets populära mening). Tror inte att världen hänger samman av människors textspel, ej heller att politik är att dekonstruera dessa texter. (Jag tror på att bygga.)

    Men den ontologi som jag gillar är symmetrisk för alla flöden av materia-energi. Ekonomins strukturer beskrivs av samma logiker (i det virtuella) som de som sörjer för tillblivelsen av sten. Denna logik inkorporerar dock operationer som i fallet med ekonomiska strukturer har att göra med flödet av molära representationer (som även de skall ses som replikatorer, mem eller whatever). Därav min kritik mot överkodande marx-influerade begrepp om ekonomins Natur.

    Jag hävdar alltså att det som är im-/produktivt bestäms ju av denna överkodning.

    Men vad tror du kom först? Utslätandet av produktivitet och improduktivitet eller åtskillnaden? Åtskillnaden måste ha funnits redan i jägarsamhället när vilden övervägde om han skulle dansa till ”oga boga kiss” eller plocka bananer.

    Jag vet inte, jag gissar att jägaren säkert gjorde lite avvägningar, jämkade olika aktiviteter, för att leva det som denne uppfattade som det goda livet. Ibland tror jag säkert att jägaren tänkte ”nu behöver jag lite mat”, men jag tror inte att denne person tänkte i termer av att ”nu måste jag ställa om från fritid till produktivt jobb”. Man gjorde nog lite olika grejer för att ha skönt, överleva, passa in osv. – men man tänkte knappast på dem i våra ekonomi-termer.

    Sedan är det ju så att den rådande bristontologin även påverkat vår syn på dessa samhällen. Vi utgår från att deras liv var en ständig kamp för överlevnad, att vi först nu lever i ett överflöd. Samtidigt finns det tecken på att även dessa samhällen surfade runt i ett Bataillskt ”superabundance” – att även dessa samhällen tvingades slösa – att även de hade en hel del av det vi skulle kalla fritid.

    Överkodningen av brist-tänkande – och tanken om en ”ekonomi” frikopplad från samhälle/kultur/whatever – kom senare, med framväxten av politisk ekonomi/nationalekonomi (Smith, Ricardo, Marx och framåt). Här har Haraway skrivit bra, men kanske framförallt Foucault. Det var först genom dessa idéer som vi började inordna samhället enligt den disciplin som du nu studerar.

    Återigen, för att kunna bygga en annan ekonomi så måste vi bryta med den stratifierings/hierarkiseringsprocess som sattes igång av Smith/Ricardo/Marx (i resonans med materiella komponenter). Experiment med nya ekonomiska former förutsätter att vi nya epistemiska replikatorer skjuts in i systemet – att nya ”assemblages of enounciation” stoppas i i den sociala ekologin (för att använda Guattaris ord).

    Hur som helst – måste ut nu – men glad att vi har fått igång en så livlig debatt!!

  15. Kalle P Inläggsförfattare

    PS. Jonas – skall svara på din kommentar snarast – jag måste ut i ShoHo först. Det är ju söndag.

  16. charlotte

    Kalle, och jo jag förstod vad du menade (suck). Men vad du missar, tycker jag, är att det fortfarande finns en dikotomi mellan mer och mindre nödvändiga arbeten. Städaren producerar inte heller någonting säger du och ja, det är ju trivialt eller hur – att detta med att ”producera en tjänst” är en abstraktion som tjänar syftet att få arbetet att passa in i en viss ekonomisk modell. Vad producerar förskolelärarna? Läkarna? etc. Men vad som skiljer deras arbete från ett arbete som bara är en effekt (och ett behjälpligt återskapande av) överflödesekonomin är att de på ett annat sätt måste göras. Och undantaget läkarna (som ju har underhuggare i form av sköterskor, vårdbiträden, läkarsekreterare etc) i mina exempel så är dessa arbeten både lägre betalda och har lägre status. Nu som förr. Och de innhåller inte tom tid på samma sätt som ditt jobb på Shoreditch. Ska jag gå efter min egen erfarenhet så är det rätt svårt att maska som städare utan att få sparken. Städaren på Shoreditch kanske hjälpte till att upprätthålla fantasiverksamheten där, s a s – men vad städare gör är framför allt att förbereda marken för alla andra, alla andra typer av arbete och det hade märkts på ett påtagligt sätt om de upphört med detta. Bara om man definierar ”produktivt” som något där det kommer ut en materiell produkt i slutändan passar det in att använda städning som ett exempel på nödvändigheten av att upplösa dikotomin mellan produktivt & ”tomt arbete”.
    Visst är det viktigt att uppmärksamma ekonomins ”låtsaskaraktär”. Men ärligt talat – och nu är jag en riktig killjoy – jo, det gjorde redan Marx.

    Jag tolkade nog dock ”tomt arbete” mer i linje med Poulsons ”originalidé” så som han beskriver det ovan. Och vad jag var ute efter var ungefär det som Poulson elegantare uttrycker, nämligen att ”tidsslöseriet (inklusive det estetiskt vackra) alltid skett på bekostnad av andras tid. Estetiken är fåtalets (”fritidsklassens”) privilegium och därför också ytterst begränsad.” Och jag vill skriva under på följande:

    ”Ekonomin har förvisso blivit en lek av symboler, ett flöde av bytesevärden, men denna lek sker på majoritetens bekostnad. Genom fritidsklassens ”conspicuous consumption” reproduceras det gamla barbariet där de besuttna låter folket producera förnödenheterna alltmedan de själva ”läser filosofi” som Veblen skriver (those were the days!). Så länge den repressiva ”riktningen” i symbolleken uppmärksammas i varje analysled så är jag med på noterna.”

    Vad jag tycker saknas i diskussionen är dock ett erkännande av att vissa arbeten är mer basala än andra – syftar mer till tillfredsställandet av basala mänskliga behov. Det är kanske en bättre skiljelinje än ”produktivt-improduktivt”.

  17. Krigstid

    Jag vill bara skjuta in att jag tror man kan gå två vägar med Marx – antingen läser man honom vetenskapligt eller politiskt. Han gillade visserligen inte distinktionen och den brukar problematiseras i den från honom utgående traditionen. Men jag menar att receptionen tenderar att luta åt den ena eller andra sidan. Jag väljer att luta mig mot en idé om att samhället inte är en harmonisk ekologi (i den mån ekologier nu alls är harmoniska annat än i ekofascistiska fantasier) som följer naturgivna lagar – ekonomiska, genetiska eller andra. Jag utgår från att en klasskonflikt genomsyrar alla samhällen. Om man utgår från att denna handlar om fördelningen av resurser (”faktiska” eller ”tomma”, distinktionen är inte nödvändig) så kan man se att andra dimensioner av förtryck, så som rasism och sexism, ofta får en klassmässig aspekt genom att kategoriseringar av den typen leder till ojämlika fördelning. En medvetenhet om klass kan, menar jag, leda till av att man avmystifierar vissa begrepp som segregation eller diskriminering. Det är inte uttömmande och löser inte ALLA problem, men det kan på ett upplysande vis förskjuta perspektiven. Så, där får jag göra en ”halvpudel” angående ”central”.

    Men angående det där med att läsa Marx politiskt så vill jag citera Alain Badiou angående en relaterad frågeställning om produktion och ”tomt arbete”:

    ”In these past few weeks we have heard a lot about the ”real economy” (the production of goods). It has been contrasted with the unreal economy (speculation), the source of all evil, in that its agents had become ”irresponsible”, ”irrational” and ”predatory”. This distinction is obviously absurd. For the past five centuries, financial capitalism has been a major component of capitalism in general.”

  18. Roland Paulsen

    Oj, debatten ”rasar”. Jag läser och läser och skulle vilja kommentera allt, men jag nöjer mig med några kommentarer om jägaren:

    Jag tror att du (Kalle) har en poäng vad det gäller bristen och jägaren och kanske är just detta en viktig utgångspunkt här. De mer intelligenta jägarna som stannade i bananernas rike behövde antagligen inte göra någon större skillnad mellan lek och arbete. I värsta fall kunde de sova under bar himmel och nöja sig med att plocka ett äpple från närmaste gren. De mindre intelligenta jägarna som så småningom bosatte sig i vår del av världen måste någon gång ha förstått att vinterperioderna inte är så roliga och att det gäller att jobba ihop ett lager för att klara sig under de svåra tiderna. Ungefär så inbillar jag mig att det strategiska tänkandet skapades, lustprincip övergick till realitetsprincip, det skapades en ackumulation som möjliggjorde opersonlig makt i form av ägande.
    En intressant parentes är att man under dessa tidiga epoker ”jobbade” d.v.s. ägnade sig åt jakt och liknande ungefär fem timmar om dagen (antagligen bland de mer värmesökande urstammarna). Under medeltiden var arbetstiden bland bönder och torpare ungefär lika lång som idag, men arbetet var mindre intensivt på den här tiden (se Appelbaums ”work”). Med industrialismen händer emellertid något både vad det gäller arbetstiden och realitetsprincipen.
    För det första dras arbetsdagen ut in absurdum bland den arbetande befolkningen. För det andra skapas en hård åtskillnad mellan arbete och fritid som först idag, hos den trygga ”kärnan” av postfordismens anställda möjligen luckrats upp något. Skillnaden mellan arbete och fritid förstärks dessutom av att maktrelationer byggs in i teknologin så att arbetaren blir teknikens verktyg istället för tvärtom – arbetet blir oavsett ägande och social organisation alienerande. Den hårda åtskillnaden mellan arbete och fritid är alltså historiskt skapad, teknologiskt cementerad och aldrig förenas de två i någon högre grad annat än retoriskt hos den nya aristokratin som för att legitimera sig meritokratiskt kallar sina lekar för ”arbete”.
    Här kan man dra en parallell till Baudrillards kritik av arbetskritiken och av Marcuse i synnerhet som påminner mycket om det som du skriver. Baudrillard menar att Marcuses indelning mellan produktivt och improduktivt arbete bygger på en ”puritansk” syn på arbete som reproducerar Smith/Ricardo/Marx-trions falska åtskillnad mellan bytes- och bruksvärde. För att röra oss bortom arbetssamhället måste vi lösa upp den här skillnaden, menar han. Problemet med Baudrillards kritik är att den stannar vid dualismkritik och ignorerar att i klartext skriva ut vad en sådan ”upplösning” skulle innebära rent politiskt. Marcuses idé är att vi bör tvinga den kapitalistiska teknologin till att ta det ”sista steget” (som kapitalismen aldrig själv kommer att ta), d.v.s. automatisera det arbete som är nödvändigt för vår överlevnad. Ovanpå en sådan teknologisk bas kan vi sedan lösa upp skillnaden mellan lek, arbete, produktion, skenproduktion o.s.v. – vi kommer nämligen inte att behöva bry oss om dessa skillnader då. Först då har vi sonat de ointelligenta jägarnas synd att flytta ut i kylan, och först då kan vi leva som bananrikets jägare och kanske lite bättre. Men vägen dit går inte genom blott en metafysisk upplösning av arbete och fritid – upplösningen måste för att bli meningsfull ha en materiell grund. Vad som mer händer efter arbetets bortrationalisering kan man bara drömma om. Marcuses vision innefattar allt från postgenital sexualitet till sammansmältning av estetik och etik.

    En strikt metafysisk upplösning av arbete och fritid inom ramen för det här samhället (som omöjliggör distinktionen mellan produktivitet och improduktivitet) riskerar att stärka arbetssamhället. Arbetet skulle kanske i ännu högre grad än idag förvandlas till ett dagis med de ”lekledare” som varje anställningsform innebär – och så länge ledare finns kan ju leken aldrig bli riktigt fri.
    Den andra politiska konsekvensen som jag kan se är en anarkoprimitivism, en längtan efter att återgå till jägarsamhället (jfr Zerzan). Men vi tycker ju alla om det här med Internet o.s.v., eller hur? 😉
    Men kanske missar jag något här, kanske är det något annat du är ute efter?

  19. Per Herngren

    Tack Roland och Kalle för att ni satt igång detta spännande samtal! Och jag gillar förstås mycket av det ni andra skriver också.

    Här är förslag för att ersätta begreppen maskning och tomt arbete: 1) Multiplicering av produktion. 2) Vila. 3) Relatera, socialisera. Jag lämnar vila och socialisera men vill utveckla multipliceringen av produktion lite:

    1) Multiplicering av produktion bygger, tänker jag mig, på skillnaden (från Nietzsches och Deleuze) mellan skapa värde och värdera. Överkodning och värderandet bör radikalt särskiljas från analysen av skapandet av värde.

    Då kan vi upptäcka att det på arbetsplatser sker produktion av värde kring ex:
    a) Produktion av samhällen. – jag ser avdelningar och ibland kluster av avdelningar som samhällen.
    b) Skapande av vänskap och gemenskap. Produktion av torg, repetitioner, traditioner där gemenskap och vänskap skapas.
    c) Produktion av metoder för solidaritet, rättvisa, etik …
    d) Produktion av bonus-system som kan användas för att plundra företagen.
    e) Produktion av materiella produkter (som säljs av företaget, av anställda svart, eller som skänks bort i en intern och extern gåvoekonomi.
    f) Produktion av tjänster (som företaget exploaterar, eller som går in i gåvoekonomier)
    g) Produktion av färdigheter (som företaget kan exploatera, eller som innovativt och imitativt sprids till andra samhällen runt omkring (familj, grannskap, andra avdelningar, andra företag)
    h)Produktion av makttekniker.
    i) Produktion av motståndstekniker.

    Fortfarande utan att blanda in överkodning eller värdering kan man i nästa steg av analysen undersöka hur företaget, makten, anställda, chefer, omgivande samhällen/företag exploaterar alla delar av denna produktion.

    Dessutom kan man se hur alla dessa former av produktion kan användas för motstånd (destruktivt som i bonusplundring eller konstruktivt som i byggandet av solidaritet.

    Tja, bara ett försök att komma ifrån den märkliga produktivt-arbete-essens som Roland, Kalle och alla i den här tråden kritiserar på olika sätt.

    Kalle: ”Låt oss istället acceptera att samhället – inklusive företag – består av en multitud av mer eller mindre oregerliga monader”
    Jag köper din analys. Här är bara en tanke: Jag driver ju i mina blogg-artiklar om container-världsbilden att ”samhället” och ”företaget” aldrig kan vara multitude/mängd eller totalitet/helhet. Jag föreslår gentemot multitude-begreppet assemblage (sammansättning) eller molekyl (ickelinjär-egenskapsförändring hos delarna när de kopplas) samt multiplicering (mångfaldigande vilket aldrig kan bilda mängd/multitude).

    Teoretiskt bygger min invändning på skillnaden mellan molära/totaliserande anspråk och en analys av hur företag/stat fungerar och manifesteras.

  20. Per Herngren

    Förtydligande av en svår mening ovan: Jag använder alltså assemblage, multiplicering och molekyl gentemot multitud/mängd/helhet.

  21. charlotte

    De här föreställningarna om ”urtiden” & jägaren är ju oerhört intressanta. Ni (Kalle & Roland) utgår alltså från en manlig, isolerad individ, som tillfredsställer sina egna behov genom jagande avlöst av ”lek”, ungefär.
    Är det en tillfällighet att det reproduktiva arbetet faller utanför diskussionen (liksom det också har gjort i vårt ekonomiska system)?

  22. Kalle P Inläggsförfattare

    Charlotte, kommentar 17: Som sagt, jag menar att den dikotomin som du talar om är någonting som bestäms av teorier om ekonomin, av överkodningar. Håller med i ditt suckande; som vanligt känns det inte som om vi kommer någon vart i diskussionen.

    Krigstid, 18: Jag håller som sagt inte med dig om att samhället kan reduceras till kamp mellan klasser, men tycker ändå att detta är ett viktigt perspektiv. Gillar som sagt Rortys syn på såväl Bibeln som Kommunistiska Manifestet – de skall inte ses som ”vetenskapliga” förutsägelser om framtiden, men har varit bra på att skapa gemenskaper för viktiga kamper. Tror generellt att vi bör akta oss för de situationer då någon enskild världsbild blir helt dominerande. (Detta gäller även de ontologier – flödes- eller smitto- dito – som jag gillar.)

    Roland, 19: Min politiska slutsats har jag redan tagit upp flera gånger. Jag tror inte på någon återgång till jägarsamhället. Men jag tror att vi kan experimentera med nya ekonomiska former, och inte tvinga in ekonomiska flöden i de ”kapitalocentriska” överkodningar som ekonomer (både marx-influerade och nyklassiska dito) hela tiden reproducerar.

    Per, 20: Jag tror att vi tänker samma om monaderna, jag använder multitudebegreppet på ett öppet sätt, tänk mångfald/oändligt tal.

    Charlotte, 22: Hade också kunnat slå Roland på fingrarna med hans oförsvarbart fallocentriska val av exempel. (Sorry, Roland 😉 ) Egentligen borde jag slagit till ashårt med kritikersläggan redan i kommentar 15, men jag försöker i allmänhet hålla diskussionen någorlunda konstruktiv. Annars blir det inte så bra stämning; folk blir inte så sugna på att bidra. Dessutom är det roligare att bygga än att såga. (Vet att du inte håller med om detta.)

    Poängen är fortfarande att personen i jägarsamhället, kvinna eller man, sannolikt inte tänkte på sina aktiviteter i termer av fritid eller ”produktivt arbete” (vare sig detta innebär att hämta mat eller ”reproduktivt arbete”). I dessa aktiviteter ingår även socialt orienterade aktiviteter som handlar om att ”passa in” i gruppen – tror alltså inte på någon ”isolerad individ”. Sedan var det säkert så att några av dessa aktiviteter/personer var mer styrda/disciplinerade än andra; antagligen hade vi redan då någon form av tanke/teori om behovet av att så skulle ske (om än inte en ”ekonomisk” i mening).

  23. Kalle P Inläggsförfattare

    Jonas, du är mycket riktigt inne på den ontologi som jag tror på, som jag jobbar utifrån.

    Som du säger, termodynamikens andra lag säger ju att det finns en drift mot entropi. Denna motverkas dock då den morfogenetiska potential (som finns i all materia) väcks till liv av intensifierade flöden av materia-energi. Detta innebär att emergenta helheter kan uppstå.

    De ekonomiska strata/hierarkier som jag talar om är exempel på dessa emergenta strukturer. Frågan är, som sagt, hur vi kan få dessa strukturer att hänga samman på nya vis – hur vi kan destratifiera världen, och få den att hänga ihop på nya vis. Här krävs såväl nya arkitekturer (materiella komponenter) som nya teorier/diskursiva replikatorer/”assemblages of enounciation”.

    Det du studerar, fildelningen, är ju ett spännande laboratorium för dessa experiment. Går det att skapa kultur på mindre hierarkiska vis, med mindre uppdelning mellan produktion och konsumtion, men ändå få cirkulationen av ”kulturella värden” att fungera?

  24. Marcus

    Det känns som om alla talar förbi varandra här… Eller så är det jag som inte begriper:

    Poängen med överflödeskonomin är att alla system som på något sätt är levande/dynamiska cirkulerar och spenderar överflödesenergi. Att leva är att vara en överflödesekonomi. Det är med andra ord en vanföreställning att man kan upprätthålla liv, genom att tillfredsställa ett antal basbehov – eller ja, viss modifiakation av tesen: En hjärndöd kopplad till en hjärtlungmaskin kan väl i viss mån sägas vara ett upprätthållet liv. Men det hör till de extrema undantagsfallen, och de mikroprocesser som förnyar celler och processar energi på andra sätt verkar även hos detta kolli enligt överflödesekonomiska principer. I ”naturen” (om vi tillåter begreppet) förekommer inget liknande.

    I den mån man då kan se den särskilda ekonomin (produktionen-konsumtionen av varor/tjänster) som en dynamisk multiplicitet (skilt från ’totalitet’) är det också möjligt att se hur den med nödvändighet cirkulerar och spenderar överflödesenergi. Att maktstrukturer, överkodningar och teknologi – resultatet av historiska tillblivelseprocesser – sedan dirigerar flödena av energi-materia så att olika individer, till och med olika kategorier av människor, ordnas i olika funktioner som är allt annat än rättvist distribuerade är en annan sak. En viktig sak, inte minst politiskt.

    Det är en klassfråga och det är alldeles uppenbart också en könsfråga, särskilt då överflödesekonomin med nödvändighet måste räkna in ”hemmaarbetet” (som annars sällan ens betraktas som arbete) och inte göra rangordningar mellan vare sig det ena eller andra arbetet. Överflödesekonomin är bara ett sätt att förstå hur det hänger ihop, eller snarare hur det fungerar och varför det fungerar just så.

    Detta sätt är något annat än det gängse, där frifräsande subjekt interagerar och skyfflar objekt mellan sig enligt strukturprinciper. Det talar varken om superindividuella strukturer eller interindividuella spel – utan om subindividuella processer, som producerar subjekt, klasser, makt och orättvisa.

    Överflödesekonomin ser alltså inte alls ekonomin som en lek med symboler, utan som ett myller av processer för cirkulering och spendering av överflöden. Det innebär inte ett försvar för det ekonomiska system vi har, utan en utgångspunkt från vilken våra faktiska problem kan formuleras på annat – förhoppningsvis bättre – sätt.

  25. Kalle P Inläggsförfattare

    Helt rätt, Mac, jag är helt med dig, bra att du styrde upp lite!

    Viktigt att, som du gör, lyfta fram att maktstrukturer är resultatet av det kontingenta mötet av ”överkodningar och teknologi”, och att detta inte behöver ses med antropocentriska termer. Det behövs inte en mänsklig agens för att detta skall bli till – strukturerna uppstår som emergenta helheter, då materiella komponenter och expressiva komponenter ”hakar i” varandra. I dessa flöden av materia-energi finns det alltså en immanent potiential för att dessa strukturer skall kunna uppstå.

    Återigen: Visst existerar alla de strukturer som vi pratar om, men denna flödesontologi leder till andra slutsatser om deras tillblivelse och potentiella upplösande.

  26. Roland Paulsen

    Kalle 23: Tyvärr, jag förstår inte vad det här innebär: ”jag tror att vi kan experimentera med nya ekonomiska former, och inte tvinga in ekonomiska flöden i de “kapitalocentriska” överkodningar som ekonomer (både marx-influerade och nyklassiska dito) hela tiden reproducerar”.
    Jag vill avskaffa lönearbetet, vad vill du?

    Per 20: Jag ifrågasätter den mycket moderna uppspjälkningen av värden å ena sidan och en värdefri ontologi å andra sidan, men din idé om ”multiplicering av produktion” är mycket spännande och jag ser mycket som jag verkligen kan få användning av här. Särskilt tycker jag om att du uppmärksammar hur flera produktioner bär på en dialektisk potential att antingen bli exploaterande eller fungera oppositionellt. En viktig effektivisering av oppositionell produktion torde, som du, Gorz och Offe påpekar, vara just en utveckling av alternativa gåvoekonomier som man helt kan överleva på.

    Och så ett motvilligt pk-förtydligande (motvilligt eftersom den här sortens förtydliganden brukar innebära att diskussionen närmar sig sitt slut) : Jag undrar om jag inte såg släggan blänka till där trots allt? 🙂 Jag undrar också vem den landade på. Jag har nog främst talat om tillfredsställelsen av vårt matbehov: ett typiskt exempel på vad man brukar kalla för ”reproduktivt arbete”. Om talet om ”jakt” är vad som upprör så undrar jag om det ”oförsvarbart fallocentriska” inte ligger i tolkningen? Lite tyder på att jakt alltid varit männens exklusiva nöje (jfr Meads klassiska arbete exempelvis). Tro mig – jag är ingen amningsteoretiker. Men det kanske ni är? Förresten: varför är en isolerad individ en man (är inte säker på att jag skrivit om isolerade individer, men skit samma)? Har det inte alltid funnits en möjlighet till att gå eremitens väg för såväl kvinnor som män? Eller ser ni biologisk ”reproduktion” i form av artens fortplantning som en nödvändighet som av naturen drabbar kvinnan hårdast?
    Ni behöver inte svara, för jag vet att ni inte är biologister när det kommer till dessa frågor (kanske i andra avseenden dock). Har bara så svårt för att låta bli att returnera när pajerna börjar flyga 😉

  27. tina

    har inte orkar läsa alla kommentarer. de är säkert inte bara välformulerade, utan även smarta och genomtänkta. trots detta så tycker jag att ni talar (kommenterar) förbi varandra. vad är kärnan i era respektive resonemang? kan ni inte formulera dessa för er själva (och leverera till oss andra) så att det blir tydligt vad diskussionen handlar om?

    jag förstår det som att kalle p inte anser att det finns en tydlig skillnad mellan begreppen tomt arbete och improduktivt arbete, samtidigt som roland p anser att det trots allt går att göra skillnad. och vad blir konsekvenserna av dessa hårklyverier? istället för att diskutera det, så fortsätter ni (allesammans) att klyva just hår. till vilken nytta? snacka om tomt OCH improduktivt, på samma gång!

    inom arbetskritiken (som i ”kritiken av arbetet”) anser jag diskussionen handla om: vilket arbete ska utföras, och av vem? kritiken bottnar i en vilja att förkorta arbetstiden radikalt, här talar vi inte om några 6 h om dagen utan betydligt mindre än så. tycker mig ana att paulsen snuddar lite vid det här, men alltför otydligt, varför inte säga rakt ut vad du är ute efter?

    och när kalle p börjar tala om släggor till höger och vänster så har ju diskussionen helt spårat ur. varför denna PAJKASTNING, vad får ni ut av det? varför blir det endast ett stort ordbajseri där ingen egentligen gör sig förstådd eftersom varje person är mer engagerad i att formulera sig snitsigt snarare än att kommunicera.

    jag tar avstånd från ordbajseriet och skriver rakt ut:

    om man vill få till en rejäl arbetstidsförkortning så är det viktigt att göra skillnad på produktivt arbete och annat arbete, oavsett vad det ”andra” arbetet kallas (tomt, improduktivt, maskning, etc). allt annat än det produktiva arbetet kan skalas bort, och arbetstidsförkortningen (eller egentligen avskaffandet av lönearbetet) blir möjligt.

    om man endast vill diskutera för diskuterandets skull (jfr nietzsche och även foucault och deras maktbegrepp – kanske vill ni bara vinna i makt, då förlorar ni dock i kommunikation och kunskap) så kan ni däremot fortsätta som ni redan gör.

    viktigt att ta reda på VAD man vill säga, och VARFÖR. vet ni det?

  28. Kalle P Inläggsförfattare

    Roland: Rent politiskt är jag nog lite närmre något slags ”grönt” perspektiv. Jag ser gärna att vi har en mångfald av olika ekonomiska former som samverkar. Denna ekonomi skulle alltså inte tvingas i att efterfölja de teoretiska ramverk som både Marx-inspirerade och nyklassiska ekonomer ställt upp (att ekonomin skall förstås i termer av arbete, kapital, produktionsfunktioner etc.). Har skrivit om detta med jämna mellanrum, sedan den där boken om socialt företagande. Du kan läsa mer här och här.

    Eftersom jag inte bygger från värdeläran ser jag inte avskaffandet av lönearbetet som någon ”silver bullit” som kommer att lösa allt. Men, som jag sade till Krigstid, jag ser definitivt ett behov av detta perspektiv i debatten.

    Om släggan, se nedan.

    Tina: Välkommen hit! Min referens till den dekonstruktiva ”kritikersläggan” var ironisk; jag har ju skrivit en hel del om den typen av kritik (i anslutning till just AbHack-projektet). Absolut, Roland, kritiken var riktad mot mig, inte dig. 😉

    Jag och Charlotte har en lång historia av att (som i detta fall) låta diskussionen glida över i att handla om min eventuella fallocentrism, mitt gubbslemmeri, mitt sätt att gömma mig bakom min yrkesroll osv. (Se kommentarstråden i denna post.) Ursäkta om det blev lite väl internt, Tina! 🙂

  29. Marcus

    På den mer konstruktiva sidan: Jag gillar också Pers multiplicering av produktion!

    Men kanske bör man i den posthumanistiska diskussionen inte utgå ifrån skapandet av värde. Någon gång måste ”värdet” värderas, det ligger liksom i begreppet… Multiplicering genom differentiering och kopiering är ju skapande i och för sig, produktivt i och för sig – det behöver inte vara skapande av värde.

    Det är kanske en petitess i sammanhanget, men det tycks mig samtidigt vara svårt att frigöra produktiviteten från själva produkten annars, och då riskerar vi att låsa in oss i diskussioner om arbete och icke-arbete, vad som betalas för (lön och pris) etc.

  30. tina

    kalle p, 29:
    ”Eftersom jag inte bygger från värdeläran ser jag inte avskaffandet av lönearbetet som någon “silver bullit” som kommer att lösa allt.”
    — jag bygger inte heller från någon värdelära. jag bygger visserligen från det faktum att allt arbete idag värderas i form av betalt (med olika summor) eller obetalt (t.ex. hushållsarbete som man själv utför, etc) men det är ju något ofrånkomligt eftersom detta är den reella verklighet vi lever i. mitt mål är antagligen snarlikt ditt, men skillnaden här består i att jag inte tror att man kan hoppa över steget som kallas ”avskaffande av lönearbetet”. jag tror inte att ett sådant avskaffande är någon silverbullit, men jag tror att det är en förutsättning för att hitta vår tids silverbullit. om man nu ens kan tala om en sådan?

    marcus, 30:
    nej, varför tala om värde? varför inte tala om makt? det är mycket mer intressant och slår huvudet på spiken. genom att tala om värde riskerar man att än en gång trassla in sig i marknadsliberalismens terminologi. genom att tala om makt, och då i synnerhet om problematiserandet av makt, är det lättare att föra en verkligt konstruktiv diskussion som kanske kan leda någonstans.

  31. Marcus

    Tina: Ja, makt är intressantare. Jag talar gärna om makt, men måste först undra vad vi då ska mena med begreppet: Är det själva över-/underordningen (då förstår jag nämligen kopplingen till lönearbetet som sådant) eller är det makt som process, den kontinuerliga tillblivelsen av semistabila strukturer i relationen mellan människor (då har jag nämligen inte längre så stor tilltro till nödvändigheten av ett totalistiskt avskaffande av just lönearbetet)?

    Och jo, jag tycker tyvärr att sådant ordbajseri är helt nödvändigt i det här sammanhanget… Sorry! 🙂

  32. tina

    marcus,
    naturligtvis menar jag makt som i över-/underordning. makt för mig har mindre att göra med semistabila strukturer mellan människor (det du här beskriver skulle lika gärna kunna inordnas under begreppet ”social interaktion” om man nu ska våga sig på det här ordbajsandet ;)) och mer med just… makt. d.v.s. det faktum att en individ (eller flera) bestämmer över en individ (eller flera och därmed inkräktar på dennes (deras) individuella frihet.

    för övrigt så tycker jag inte att det är ordbajseri att definiera olika begrepp, så länge man inte definierar ”bara för att”. bajsandet träder i kraft i samma sekund som debattörerna har frångått det initiala syftet med diskussionen, och istället försöker klyva varandras (eller kanske t.o.m. sina egna?) hårstrån. jag tror att du hajar skillnaden, den är ju rätt så fundamental.

  33. Kalle P Inläggsförfattare

    Tina, bra att du tar upp just maktfrågan, hade tänkt att fylla i om det.

    Det jag gillar med lite av de teorier som vi jobbar med är att det går att skapa en mer generisk bild av maktstrukturer, som inte behöver underordnas en viss ram för hur förtrycket ser ut. D&G pratar ju om stratifiering, DeLanda om hierarkisering, i mer generella termer – som mötet av materiella komponenter och expressiva komponenter som hakar i varandra. Dessa strata kan man sedan finna i flera olika typer av maktordningar – i relationen arbete/kapital, man/kvinna etc. etc.

    Det man når fram till är alltså en bild där man främst är intresserad av tillblivelsen av denna generiska maktstruktur – inte minst den ”abstrakta maskin” som sörjer för dess kontinuerliga tillblivelse. Detta gör – i alla fall i DeLandas avmarxifierade Deleuze – att maktordningen arbete/kapital inte är överordnad exempelvis maktordningen man/kvinna. De bör ses symmetriskt, som uttryck för samma virtuella logik. (En logik som för övrigt även överser tillblivelsen av sandsten, men med annan materia och i en annan ”spatiotemporal skala”; men det behöver man inte tro på om man inte verkligen vill… som jag. 🙂 )

    Varför då inte kosta på sig att – ändå – sätta socialiseringen av produktionsmedlen eller avskaffandet av lönearbetet högst på agendan?

    Well, jag har ingenting emot att folk gör så… så länge de inte stoppar mig eller andra i att experimentera med andra ekonomiska former. Vilket stora delar av vänstern gjort, eftersom man tror att Kaptialismens Järnlagar (i eventuellt i samklang med masskulturens ideologiska inflytande) kommer att kväsa alla sådana försök – eftersom den Stora Revolutionen är den enda utvägen.

    Detta är ju – som sagt – JK Gibson-Grahams tes. Rekommenderar The End of Capitalism (as we knew it) starkt!

  34. Heiti Ernits

    Mycket intressant…

    Keynes förutsåg redan på 30-talet att hans ”barn-barn” skulle jobba tre timmar om dagen – han inducerade sina prognoser utifrån den allt ”effektivare” produktionstakten som teknologin och samhällsutvecklingen drev fram.

    Med fascit i hand så har vi istället fått en ekonomiskt re-bound(rekyl)effekt – den ”högre” effektiviseringen (som Keynes förutsåg) ”äts upp” (fylls upp med ”tomt arbete”?) så att säga…

  35. Marcus

    Jag instämmer i Kalles resonemang och bygger vidare:

    Det speciella med makten (som jag ser det) är att den kräver den ena partens lydnad. Utan ett element av sådan ”frivillig underkastelse” gäller detta att en kan ”bestämma” över en annan bara ren tvångs- eller våldsmakt. En sådan makt = tvång (med det åtföljande klassisk-liberala mantrat ”frihet är frånvaro av tvång”) är inte applicerbart på exempelvis lönearbete, inte ens om vi med Marx kan tala om en ursprunglig våldshandling.

    Hur formeras den ”frivilliga underkastelsen”, tvärtemot den enskilda individens vilja och väl, maktens egentliga grundförutsättning? Det måste vara frågan.

    Det finns säkert många svar, men jag följer en idé (som för all del inte hade varit vad den är utan Marx – jag är inte ute efter att avmarxifiera; brukar bråka med Kalle om det där 😉 ) där makten inte utgår från de två (eller flera) situationsspecifika individernas handlande, utan från materiella processer med lång historisk tillblivelse, flöden av energi-materia och miljoner människors handlande runtomkring, vars myller av rörelser i vågor genom tid och rum sammanfaller just där de situationsspecifika individerna står för tillfället – och producerar en över-/underordning som vi på ytan känner igen som maktens verkningar.

    Jag vill påstå att vi inte är i närheten av att förstå denna maktens komplexa tillblivelse, definitivt inte i tillräcklig utsträckning för att omsätta ett ”Avskaffa lönearbetet (för att det är en orättfärdig maktgenerator)” i praktiken.

    Det effektivaste sättet att bjuda motstånd, till den dag då vi verkligen förstår maktens tillblivelse, är att ”multiplicera produktiviteten”, att finna nya lokala flyktvägar ut ur makten – inte att mobilisera för att i ett enda stort och svepande slag avskaffa den. Kravet på omedelbart avskaffande har under minst två hundra år resulterat i mer ord än det skridande till handling som det talats om…

  36. Roland Paulsen

    Tack alla för att ni engagerat er i den här livliga diskussionen. Jag har fått ut en hel del av detta och har verkligen börjat ifrågasätta om begreppet ”tomt arbete” är särskilt bra.

    Mitt avhandlingsarbete var från början inriktat på fenomenet maskning och jag har intervjuat ca 35 personer som tycker att de maskar i olika utsträckning . Anledningen till att jag började intressera mig för maskning var från början politisk och ämnad som grund för en Habermaskritik. Idén om att det sker en systemkolonisering av en livsvärld blir problematisk när vi betraktar fenomen där social organisation snarare tycks påverka teknologiska strukturer. Jag ville utforska den ständiga förhandling av teknologi och organisation som arbetsprocessen innebär och som lätt glöms bort i systemteori (och i vissa Foucauldianska omnipotens-teorier) – vilket Alain Touraine, den brittiska arbetsprocessteorin och en mängd andra redan gjort iofs.
    I mina intervjuer visade det sig emellertid att det som jag trodde var maskning – Taylors gamla idé om att förhandla ner arbetsinsatsen in den ”ansträngningsförhandling” som allt (fordistiskt) arbete innebär – var något som bara några av mina informanter ägnade sig åt. Vissa av dem hade inte (tydliga) arbetsuppgifter för att fylla en hel arbetsdag – var det också maskning? Eller när arbetsledningen själv spelade på och utnyttjade den anställdes vilja att skapa vila under arbetstiden (så som Michael Burawoy visat) – rör det sig då också om maskning? Och hur oppositionell är den i så fall? Kan den verkligen antas utgöra ett motbevis av koloniseringstesen?
    I ungefär samma veva kom jag i kontakt med David Bolchovers ”Living dead”, Corinne Maiers ”hej lättja”, Scott Adams Dilbertböcker, serien ”the office” och andra populära, men samtidigt cyniska skildringar av arbetslivet. Boken ”boreout” som nyss översatts till engelska uppmärksammade, i bjärt kontrast till den svenska ALI-forskningen, att många tråkar ihjäl sig på jobbet. Hur skulle detta tolkas?
    För att ringa in detta tidsspill eller ”slack” som managementteoretiker brukar säga, hittade jag på begreppet ”tomt arbete” med några subkategorier där de viktigaste är ”maskning” (enligt Taylors definition) och ”boreout ”(frånvaron av tydliga arbetsuppgifter). Till mitt försvar i det här sammanhanget vill jag alltså påpeka att det är ett begrepp för att ringa in ett empiriskt fenomen – inte för att erbjuda en makroteori om lönearbete.

    Det jag nu pysslar med är att reda ut vad det kan bero på att arbeten skapas där det inte finns arbetsuppgifter (i traditionell mening) för att fylla en arbetsdag. Jag har mest utgått från nyinstitutionell teori och transaktionskostnadsteori som ganska dominerande inom organisationssociologin. Utifrån dessa teorier är det lätt att peka på hur arbetsgivares / personaladministratörers rationalitet är ”bunden” (deras kalkyler kan aldrig bli exakta, de måste följa modeller), vilket med organisationers tilltagande komplexitet leder till ”spill” i företagsekonomisk mening. Avtayloriseringen i vår del av världen gör också att det kunskapsförsprång som hantverkarna en gång hade i ansträngningsförhandlingen och som Taylor såg som ett hot mot effektivisering, nu kommer tillbaka hos mer privilegierade yrkesgrupper. Jag tror också att vissa företag har ett sådant överskott och upplever vissa yrkesgrupper som så nödvändiga för sin produktion att de helt enkelt låter dem leka på arbetstid – vilket skulle kunna förklara varför det ibland finns installerade spelkonsoler i personalrum och liknande.
    Mycket, mycket spännande alternativa (och kanske komplementära?) förklaringar har här erbjudits. Det finns en vits i att frångå bilden av att slacket är ”tomt”; för även om det ibland kan bottna i misskalkyler och liknande så fylls ju alltid tiden av någon slags verksamhet – enbart Kierkegaard och Dalai Lama kan vara totalt sysslolösa, den ena med ångest, den andra i harmoni. Ännu viktigare är att flera av de ”hippa” art directors, copywriters och programmerare som jag intervjuat vars jobb påminner mycket om Kalles gamla, mycket väl kan fylla ekonomiska funktioner när de står vid flygplanvingesreceptionen och dösnackar som de själva inte är medvetna om. Kanske finns det en vits i att de ofta är unga och snygga som bottnar i mer än att rekryterarna är gubbslemmiga.

    Som så ofta med avhandlingsarbeten (och allt avlönat arbete;)) så är det roligare att göra sådant som man inte får betalt för och därför talar jag gärna om improduktivitet när jag får chansen. Diskussionen om improduktivitet är långt viktigare än slackdiskussionen och arbetskritiken blir ofta ett alexandershugg i politiken (det tycker jag gärna själv förstås). Jag är rädd för att ”multiplicering av produktion”, ”lokala flyktvägar” att ”experimentera med andra ekonomiska former” lätt kan reduceras till vad dagens (administrativa) politik går ut på. Rätt vad det är så blir ”flyktvägen” att skänka 1200 miljarder till industrin för att ”rädda jobben” eftersom jobben är det enda fördelningsinstrumentet som vi har kvar. Den politiken är en mardröm, och ett tydligt alternativ behövs. Det kan mycket väl vara min ”karaktär” (dessa förbannade gener!) som gör att jag gärna drömmer mig bort till just Schlaraffenland.

  37. Marcus

    Roland, först en precisering: Det är för mig alldeles befängt att kalla 1200 skattemiljarder till industrin för multiplicering av produktion, lokal flyktväg eller experimenterande med andra ekonomiska former. För egen del handlar sådant alltid om mikropolitik, och jag är grundmurat skeptisk till makropolitikens möjligheter (att frigöra) överhuvudtaget.

    Annars tycker jag att ditt avhandlingsprojekt verkar väldigt intressant. Maskning är spännande som mikropolitisk motståndsstrategi, något jag mycket väl kan tänka mig att använda mig av som komplement till att skriva bloggkommentarer på betald arbetstid. 🙂 Framför allt är det ett bra exempel på bottom-up-tänkande i motstånds- och maktkritiska sammanhang, vilket tydligt är skilt från top-down-politiska pretentioner (1200 miljarder till industrin, avskaffandet av allt lönearbete, avprogrammering av falska medvetanden etc).

    Frågan är också om det inte är själva operationen att stoppa in maskning och de andra strategierna i en ”tomt arbete”-kategori som förflyttar begreppet från ett empiriskt fenomen in i en makroteori om lönearbete? Fördelen med att teoretisera fenomenet med begrepp som multiplicering av produktivitet är att man kan hålla sig kvar på den empiriska och mycket konkreta nivån.

  38. charlotte

    Alltså, nu blir jag arg på allvar (vilket jag aldrig varit förr på Kalle). Du kan ju inte ha fattat nånting av vad jag försökt säga utan bara läst allting utifrån ett slags paranoida glasögon Kalle.Jag har t ex aldrig påstått att du skulle gömma dig bakom din yrkesroll – att du tolkat mig så får du faktiskt ta ansvar för själv.
    Men eftersom du ser mig som ett så otroligt destruktivt inflytande i diskussion så är det väl lika bra att jag slutar besöka den här bloggen.
    Synd för jag tycker t ex Poulsons diskussion är verkligt intressant.

  39. Kalle P Inläggsförfattare

    Charlotte; som vi diskuterade senast det begav sig – det är säkert så att jag läser dina kommentarer med paranoida glasögon. Sorry för detta. Men jag måste ju förhålla mig till kommentarerna – känns ofräscht att inte göra så.

    Håller med: Paulsens arbete är mycket spännande. Skall bli intressant att se hur det kommer att utvecklas. Det öppnar ju till så många vägar att analysera fenomenet. Det var just därför det kändes tråkigt att diskussionen gled över i att handla om huruvida valet av jägarsamhället som exempel var fallocentriskt eller inte.

  40. charlotte

    Det är f ö naturligtvis bara struntprat att ni som diskuterar (jag lämnas ju konsekvent totalt utanför) inte skulle kritisera varandra. Men visst, det sker förstås alltid åtföljt av e inlindat i ett allmänt kollegialt ryggdunk (som jag varken kan eller vill delta i).

  41. charlotte

    På vad sätt skulle min kommentar om sättet ni använde er av jägarsamhället kortsluta diskussionen menar du egentligen? Varför skulle det inte kunna vara bra att öppna upp den för att ta in den reproduktiva sfären på ett mer tydligt sätt?
    Alltså: du har på förhand bestämt dig för att jag är aggressiv & lite dum. Så bemöter du allt jag skriver. Och det har jag fått nog av.

  42. Kalle P Inläggsförfattare

    Charlotte,

    jag tycker iofs att det var lite ryggdunkigt av mig att säga att vi har en historia av att diskutera denna fråga, att länka till dig osv. Där var det ju andra som blev utestängda från vår interna diskussion. (Samma sak händer för övrigt just nu.)

    Jag kanske inte håller med dig och exempelvis Krigstid i synen på ekonomin – men det betyder ju inte att jag inte diskuterar med er. Snarare tvärtom; se kommentar 4 och framåt.

    Jag tycker att det var bra att lyfta frågan om det reproduktiva arbetet. Men frågan prefixades av en vinkning kring vem jag (och Roland) är, och då måste man ju först diskutera den.

    Det är viktigt att alltid komma ihåg att lyfta fram att folk alltid skriver från en viss position. (Och det gör du bra, som här och här till exempel.) Det är viktigt att aldrig glömma att jag och Roland skriver från ett perspektiv som är vitt, manligt, akademiker osv.

    Men det blir tråkigt när politiska diskussioner bara övergår i att handla om ”subjektspositioner”, och inte om sakfrågan. Jag vet inte vad du tycker, men jag kände att diskussionen blev lite tråkigare, och ganska defensiv, från kommentar 23 och framåt.

    (Detsamma gäller för övrigt debatter där diskussionen om exempelvis kapitalism reduceras till ett bråk om debattörernas eventuella klasstillhörigheter. ”Det säger du bara för att du…” osv. Det är ju detta som – med risk för att upprepa mig – återskapar ”kapitalismen som vi känner den”.)

    Som sagt, detta kanske mycket är min noja som spökar. Men det känns som att när frågan om ”subjektspositionen” kommer upp så måste man bemöta den. Och sedan fastnar man i denna fråga… precis som mycket av kulturkritiken gjort de senaste fyrtio åren. (Därav min kritik av textbesatthet.)

    Återigen, jag vill undvika i att alltid hamna diskussioner om person. Vilket vi gjort ytterligare en gång. Vilket vi redan slösat alltför mycket tid på.

  43. charlotte

    Jag uppfattade sannerligen inte hänvisningen till ”vår historia” som ett ryggdunk utan snarare som ett utpekande. Särskilt som du ju tydligt markerat att du inte anser mig vara i stånd att föra en konstruktiv diskussion.
    Och ja, jag har svårt att förstå det oerhört sårande i att jag påpekar att det är intressant att det är en viss bild av ”urtiden” som projiceras fram (det handlar ju alltid i någon mån om projektioner när det avlägsna förflutna plockas in som relevant i en diskussion), snarare än en annan. Och att det reproduktiva arbetets ”utanförställning” i ekonomin/arbetssfären kan ha med blindheten för andra bilder att göra. Om det är att ”diskutera person” så är jag beredd att äta upp mina svettiga strumpor. Bara om man blåser upp sin egen betydelse enormt kan man se detta som personliga angrepp.
    Men som sagt, jag är ledsen att jag förstör den mysiga stämningen. Och att jag saknar tillgång till er specifika subjektspositioner – och er specifika språkliga kapital. Låt mig avsluta med ett högaktningsfullt ”fuck you”.

  44. Per Herngren

    Tack för alla spännande tankar!

    Och sedan föreslår jag att vi undviker att analysera varandra som helheter/kontinuiterer/personer/mängder utan fokuserar på texterna. Jag vill hellre läsa en vass och tuff dialog strikt kring texterna än en välvillig analys av varandra, någon individ eller grupp. Det blir som C skriver svårt att undvika ”utpekande”.

    Kalle: ”Jag tror att vi tänker samma om monaderna, jag använder multitudebegreppet på ett öppet sätt, tänk mångfald/oändligt tal.”

    Nja, jag vill så gärna vara oense lite till: Jag använder även multiplicering och mångfaldigande gentemot mångfald. Postkoloniala tänkare kritiserar ofta mångfald för att bli ett cementerande olikhets-tänkande, och förslag på alternativ som lanseras är ex trans-kulturell istället för mång-kulturell (olika kulturer). Jag gillar också mångfaldigande för att det omöjliggör en mångfald av olikhet.

    Charlotte: ”vem har möjligheter till “tomt arbete” – och när är det “tomma arbetet” en förutsättning snarare än en bieffekt inom en anställning?”

    Jag håller med. Detta borde väl vara grundläggande metodfråga i undersökningen av maskning.

    Med tillägget att vila, tomt arbete, maskning är förutsättning för allt arbete. Det skulle inte ta många timmar innan man förs till sjukhuset om man inte var icke-produktiv mellan produktiva moment.

    Men bortsett från den självklarheten borde maktanalys enligt Charlottes grundfrågor vara rätt väg att gå.

    Marcus: ”Men kanske bör man i den posthumanistiska diskussionen inte utgå ifrån skapandet av värde. Någon gång måste “värdet” värderas,”

    Jag håller med. Jag ville bara skilja på analyserna av skapande av värde och själva värderandet. Värderandet är bara i vissa speciella fall också ett skapande av värde – och då är värderandet ofta skapandet av värdet makt som i skönhetstävlingar eller pengaspekulation.

    I flertalet fall skymmer sammanblandningen mellan skapande och värderande viktiga dynamiker som har att göra med funktion och makt. Vad jag förstår så är det detta du menar också.

    Kul att flera gillade multiplicering av produktion! Men kom bara ihåg att jag inte föreslår det som tillägg till maskning eller tomt arbete utan som ersättare för att upptäcka andra saker.

  45. Safaa

    Skulle precis posta min kommentar och såg att det fanns 47 innan mig. Här är den iaf, med risk för återupprepning:

    Jag tänker att French kiss dansande skulle vara ett arbete där det producerades en bild av en livsstil, eller smitta. Och då inte vara ett slags slöseri med tid? Jag skulle nog inte heller tolka (just det) dansandet som maskning eller tomt arbete.

    Roland beskrev bland annat en form av tomt arbete (”Borcoul”) där tjänstemän, oftast dem som yrkeskategori, helt enkelt hade ”för lite” att göra, alltså något slags påtvingat ”slöseri”. Det fanns också en annan form av tomt arbete (”Soldiering”), som uppstod när man på vissa arbetsplatser valde att inte rapportera ”för lite arbete” för sina chefer. Eller så hade de ”(mer än) tillräckligt” att göra, men maskade (och det kan betyda miljoner olika saker för dem som inte har just tid att maska bort, se tips nedan). Det är då snarare som något slags självvalt ”slöseri”, för att dra ner på produktionen och att som en grupp arbetskamrater ta ut fördelar de annars inte upplever sig få. Den är alltså inte uppmuntrad av ekonomin eftersom det inte är önskvärt av cheferna och är därför inte heller ett French kiss-dansande.

    Vill göra ett inlägg om definitionen av produktivt arbete i sammanhang där vi pratar om maskning (i bemärkelsen soldiering eller som maska.nu definierar det). Vad gäller maskningskontext och i ekonomins logik måste det väl vara produktion enligt chefens förväntningar (vilket i förlängningen är ekonomins förväntningar). Alltså inte produktion i bemärkelsen socialt kapital/fjärilseffektproduktioner osv. utan produktion i bemärkelsen vad som förväntas av ekonomin att produceras (var sig det är x antal enheter i timmen eller image/status/beteenden/livsstil).

    Så om en arbetare städar på Pentagon skulle denne vara produktiv om hon/han följde sin chefs (formella eller informella) instruktioner och mindre produktiv, och inte improduktiv, om samma person maskade. Maskaren förslöar systemet eller sätter käppar i hjulet så att säga, men agerar ändå inom den. Alltså, en arbetare kan producera mer eller mindre, men inte vara improduktiv. Improduktivitet skulle väl uppstå vid strejk?

    Minskad produktion är då givetvis ur den politiske maskarens perspektiv något positivt och sett ur ekonomins perspektiv något negativt. Men vare sig det är minskad eller produktion efter chefens förväntningar är det en tolkning av vad produktion bör vara sett ur ekonomins perspektiv. Att se på det som ”förväntad produktion” är viktigt om vi ser på maskning som en form av motstånd där den politiske maskaren ämnar slå sig fri från ekonomins förväntningar på produktion (och rollen som ”arbetskraft”). Det är den poängen jag försöker göra här. Däremot, sett ur maskarens perspektiv skulle produktion också kunna vara det Per talar om; ”multipla produktioner”.

    Hoppas att jag förstod texten rätt och det lilla jag hann läsa av kommentarerna.

    För hard core maskning se http://www.maska.nu och http://www.motarbetaren.se. Ett specifikt exempel på maskning http://www.forenadevardare.se/index.php?categoryid=1&p2_articleid=6. Också Per Ströms paper om ansiktslöst motstånd aka. maskning http://resistancestudies.org/?page_id=202

    p.s Läste med French kiss i bakgrunden”¦effektfullt!

  46. Kalle P Inläggsförfattare

    Safaa: Kul att du tittat förbi. (Sorry att du behövde läsa igenom alla de där hat-blogg-kommentarerna… försöker att undvika sådant, men det är uppenbarligen svårt att inte hamna där.)

    ”Minskad produktion är då givetvis ur den politiske maskarens perspektiv något positivt och sett ur ekonomins perspektiv något negativt. Men vare sig det är minskad eller produktion efter chefens förväntningar är det en tolkning av vad produktion bör vara sett ur ekonomins perspektiv. Att se på det som “förväntad produktion” är viktigt om vi ser på maskning som en form av motstånd där den politiske maskaren ämnar slå sig fri från ekonomins förväntningar på produktion”

    >> Det som jag tycker är intressant är att utgå från en position där allt som sker i ekonomin kan ses som olika sätt att slösa bort ”överskottsenergi”. Det som är förväntad produktion bestäms av ekonomiska teorier – inte minst de brist-teorier som talar om just produktivt/ickeproduktivt arbete.
    Och det är dessa som, i mitt tycke, är roten till det Onda i dagens ekonomi… 😉 Ser fram emot mer av detta prat framöver – synd att vi inte hann prata om detta på Gyllene Prag senast!!

    French Kiss: Eh… som sagt, låten får stå för sig själv. (Skulle själv inte spelat in den så; skulle skippat snusket, av flera skäl.) Men oavsett vilket är det ju en klassiker. Borde nog vara med på topp tre-listan av de mest inflytelserika house-spåren ever.

  47. Krigstid

    Jag vill egentligen inte tynga ned den här tråden med fler kommentarer, men jag har en fundering som platsar bättre här än med Virilio-diskussionen: är det bara jag som irriterar mig på att den ekonomiska diskussionen kring skuldsättning och handelsbalanser tycks utgå från ekonomiska naturlagar utifrån 1800-talsmodell? En så pass enkel sak som att den amerikanska ekonomins ”bekymmer” inte länkas till svenskt välstånd. Volvo-arbetarna som varslas nu – på vilket sätt är deras bil-, båt- och husköp sammanlänkade med amerikansk överkonsumtion? För att inte tala om den kinesiska expansionen! Är inte det här något som aktualiserar frågor om ”reell ekonomi” och ”egentlig produktion”?

    Om vi tänker oss att skuldsättning är en självklar grundförutsättning för en modern (jag tvekar kring att använda kapitalistisk i det här sammanhanget) ekonomi, vilken roll spelar då inte produktionen av underskott, av brist och skuldsättning, för att driva ekonomin framåt (tills det brister totalt förstås)?

  48. Safaa

    Kalle: Ja det skulle va riktigt najs att ta igen det vi missade på Gyllene Prag. Ser fram emot det med och då får vi passa på att göra topp tre-listor, du på house och jag techno 🙂

  49. Kalle P Inläggsförfattare

    Safaa: Vi kommer att vara på Klara vid typ 19.30 och framåt ikväll, om du har vägarna förbi!

  50. Roland Paulsen

    Tråden lever!

    Safaa: Tack för bra länkar och förtydligande. Är just nu särskilt fundersam på just den klassiska formen av maskning som nämns i en av länkarna som går ut på att följa arbetsbeskrivningar i detalj och på så sätt omöjliggöra arbetet. Jag har inte stött på det i intervjuerna ännu dock – det verkar vara en kollektiv form av maskning och som all annan kollektivitet är den antagligen hotad. Den maskningen jag stött på har varit väldigt individuell och ibland sabotagebetonad. Då rör det sig ofta om privata ”hämndaktioner” som mest skänker individuell tillfredsställelse. Man kan koppla detta till individualisering av både arbetsliv och politik om man vill. Vad som händer när traditionella former av politik eroderar är väldigt utforskat. ”Arbetsmotstånd efter facket” är däremot inte lika omdiskuterat. Det ska bli kul att se hur ditt arbete utvecklas!

    Nina Björk: Tack för välbehövd citering av allas vår Lafargue – i sammanhanget framstår din kommentar som närmast snusförnuftig, men i ”realpolitiska” sammanhang är den förstås en styggelse. För en akademiker idag blir det särskilt svårt att inte falla pladask för utslätning av distinktioner eftersom vi, särskilt i dessa tider, gärna ser begreppsdualismer som ”roten till det onda”. Tanken tycks vara att om vi bara smetar ut kognitiva distinktioner till en jämn gröt av mångfald och kaos så kommer vi att”¦ ja, jag vet inte vad.
    Bataille-idén om super abundance är dock verkligt förbryllande. Den implicerar att vi med bruksvärdesbegreppet innefattar sådant som kommit först med industrialiseringen och därför inte är behovsgrundat. Den biologiska grunden för distinktionen mellan produktivt och improduktivt arbete lider samtidigt av samma förtingligande som all sociobiologi. I grunden handlar det naturligtvis om vad vi vill med vårt skapande – och så länge vi väljer att överlämna den frågan till ”efterfrågan” så kommer vi att fortsätta att uppfinna viagra istället för malariabot o.s.v.
    Men själva idén om att uppdelningen är artificiell är likväl förbryllande. Ett sätt att bemöta detta på är att ifrågasätta varför autenticiteten blir så betydelsefull för frankofila akademiker som annars verkar hata alla autenticitetsanspråk? Den moderna produktionen bygger på bristanalogin – varför inte löpa linan ut och utrota brist, inkl. brist på tid och vila? Ett annat sätt är att helt enkelt hävda autenticiteten, och det finner jag rimligare. Även utanför sfären av auktoritära nationalekonomer som Lafargue och Marx fanns det under mitten av 1800-talet en utbredd kritik av skräpproduktion – särskilt hård är den hos Thoreau (se Walden) men den finns också hos Kropotkin. Arbetskritiken tycks vidare ha varit ännu djupare rotad i den Atenska kulturen än i vår. Arbetets fördumning beskrivs långt innan tal om syndafall av Aristoteles och i mer systematisk form finns en tidig variant av bruksvärdesteori i Platons Gorgias som dock är lite tvetydig. Båda är väldigt överens om att uppehållsarbete är samma sak som slaveri som inte lämpar sig för ”fria män” – gubbarna verkade inte ha någon större tilltro till teknologin. Nu kanske Platon och Aristoteles kan beskrivas som typiskt moderna tänkare, men Antiparos då? Kanske finns det ännu tidigare kritiker – någon som vet?
    Jag vet inte, men det verkar osannolikt att uppdelningen skulle ha varit mer uppluckrad än vad den är idag. Det finns ett diskursivt intresse i att trycka in så många mänskliga aktiviteter som möjligt i produktionsbegreppet. Ju mer arbete som automatiseras, desto fler privata aktiviteter måste kommersialiseras för att arbetssamhället ska överleva och ett första steg är alltid att beskriva dem i termer av produktion (jfr Gorz kritik av radikalfeminismens krav på ”lön för hemarbete”). Om man till och med vill lägga ”produktion av makttekniker” i samma fålla som ”produktion av mat” så var går då gränsen? Jag antar att svaret är ”ingenstans” och kvar står vi med ett produktionsbegrepp som gör toalettbesök till ”produktion av jord”, andning till ”produktion av koldioxid”, flatulens till ”produktion av metangas” o.s.v. Jag är svag för den här begreppsurvattningen – den kan ju ses som ett fantastiskt hån av arbetslinjen! Men vad är mer vitsen?
    Anyways, Bataille väntar och visst finns det något attraktivt, nästan religiöst i att betrakta överflödet som en gåva från solen. Tack alla för mycket inspirerande idéer! Jag önskar att jag kunde åka till Göteborg oftare.

Kommentarer inaktiverade.