Januari till oktober 2001 arbetade jag på en byrå i Shoreditch som sålde tjänster inom nya media. Eller vad gjorde jag egentligen; maskade, eller spridde smittor?

Det var väldigt roligt att hänga på vårt loft på 40-42 Scrutton Street. Jag arbetade på den del av organisationen som erbjöd strategisk rådgivning. Vi brukade drälla in på jobbet någon gång vid 9.30, och kollade roliga grejer på nätet. Vid lunchtid brukade chefsduon - lekledarna - tjoa om att det är dags för lite “lard” (generiskt ord för flottig brittisk mat). Sedan fnissade man sig igenom eftermiddagen. Någon gång per månad hade vi någon viktig deadline - då satt vi faktiskt och skrev på rapporter åt klienterna. Fram till sena natten. Men oftast gick alla till Great Eastern Dining Room någon gång efter sju, och stannade där tills stängningsdags. Och om vi inte var där så var vi ute någon annanstans i Shoreditch, eller ute med klienterna. Som en av lekledarna sade till mig när vi pratade om vårt sätt att leva och arbeta:

This place is not about detox:
this place is all retox.

Bredvid oss satt den del av organisationen som höll på med “moving image”. De experimenterade med olika digitalteve-produktioner, och om jag lyfte blicken från min Sony Vaio kunde jag se bort till deras animationer. Vi arbetade ju i ett öppet loft, gammalt lager gissar jag. Kanske inte världens lugnaste arbetsplats, inte perfekt när man har en tajt deadline, men ganska effektivt för att impa på klienter. På samma sätt kan man säga att vi inte behövde ha en flygplansvinge som incheckningsdisk vid receptionen, men alltid impade det på någon.

Bortom moving image-gänget fanns köket och fruktkorgen. Dit brukade jag gå med jämna mellanrum, för bryta upp allt webbsurfande och fnissande med “arbets”-kamraterna. Passagen genom loftet kändes lite som att gå på en catwalk, eller - än mer - genom en klubb. Utrymmet var nedsläckt, bara animationer lyste upp rummet. Högtalare pumpade ut intelligent hip hop utgiven på Ninja Tune, avbrutet med lite mer upptempo-pass - suggestiva housiga four-by-four-rytmer.

Mitt bestående minne av denna tid är just det rummet, just den rytmen. Bilden av någon från moving image-gänget som dansar loss till Lil’ Louis “French Kiss“*, mitt på blanka förmiddagen. Jag kom att fråga mig själv - är detta arbete? Är det detta som jag är utbildad till? Vad är det jag skapar? Bidrar jag till välfärden, i någon konkret mening?

På sleminariet i förrgår (se Rasmus anteckningar, och Chris filmpost) pratade Roland Paulsen om det som han kallar “tomt arbete” - allt det som vi gör på arbetsplatsen som inte är arbete, i ordets strikta mening. Paulsen är framförallt intresserad av företeelser som maskning; på vilket sätt kan vi se detta som motstånd?

Arbetet i Shoreditch var i någon mening tomt. Vi gjorde ju ingenting. Förutom de nätter då vi faktiskt skrev rapporter till klienter. Eller?

I själva verket har jag redan skrivit om arbetet på Scrutton Street, i Abstract Hacktivism. Där pekar jag på hur det fanns en logik i detta arbete - vi fick ju klienter på att “arbeta” som vi gjorde. Loftet och dunka-dunkat var ett sätt att ge klienten en känsla av att vi visste något som de inte visste. Detta kan till och med ha varit sant. I allt det som skedde i och kring loftet byggdes någonting säljbart upp. Kanske tillförde detta någonting som produktiviteten i ekonomin. I så fall kanske man kan säga att allt inte var “tomt arbete”.

Men samtidigt är det svårt att dra en gräns för vad som är “produktivt” arbete eller inte. (Ungefär lika svårt som att tala om objektiva needs och wants.) Inte minst för att det är vanskligt att ordna in allt det som vi gör i samhället - eller ens på arbetsplatsen - i teorier om de rena “naturliga” ekonomiska lagarna. Försöken att så göra är ett modernt projekt, någonting som startade då Adam Smith först började prata om ekonomin (den osynliga handen) som någonting “där ute”, något man kan förstå som separat från allt det där krångliga, mjuka, kulturella, ”i samhället”.

I AbHack-boken skriver jag om hur det som vi producerade på Scrutton Street även var en världsbild: Vi var en del av att sprida datortänket, och därmed tränga ut rubba motortänket. Mer generellt:

Viewed from this perspective, Western market economies are not only special in the ways that they divert huge resources to new sources of wealth-generation – it also has a propensity to divert money and labour to new modes of thought. Or, as in the case of the dot.com boom, it amassed huge resources to produce a cultural shift. In this way, the economic system – including scheming investment bankers and media-spinning public affairs departments – can be viewed as a thinking, conscious, sentient device. Or, as Nigel Thrift describes it, during the new media boom, the economic system had a ‘knowing’ character – endogeneously coming up with stories to describe itself. (sida 99-100)

Nigel Thrifts poäng i Knowing Capitalism är nämligen just att det som hände i den nya ekonomin var att ekonomin blev självreflexiv - den började berätta historier om sig själv. I ekonomin finns emergenta assemblage som agerar på ett “knowing” vis - som om de var självmedvetna subjekt, som om de ser menande på oss medan de talar om sig själva.

Detta är självklart bara en av alla de “oproduktiva” saker som “ekonomin” gör - saker som inte kan reduceras till någon enkel ekonomisk teori. Ett klassiskt sätt att hantera detta inom ekonomisk sociologi är att kritisera nationalekonomers sätt att reducera företaget till en “produktionsfunktion” - en matematisk formel för överföringen av kapital och arbete till produkter. Någonstans här kan man även tänka vidare kring begreppet “tomt arbete”. Det är bara från ett särskilt perspektiv - ett molärt sådant, om man vill - som företaget endast är ett ställe där arbete och kapital omvandlas till produkter. Alternativt - för att prata Tarde - alla de monader som råkar befinna sig i “företaget” lånar bara en fasad av sig själva till de perpektiv som reducerar dem till “arbete”, “kapital” eller motsvarande.

Dessa molära perspektiv fungerar alltså som “(över)kodare” av de assemblage som vi kallar företag. Detta gör att de i någon mån styr verksamheten - de utgör den transcendenta “mall” som företaget skall passa in i. Samtidigt vet vi ju att inga assemblage är så hårt kodade att ingenting annat kan försiggå inom dem.

Tänk Mark Boulas verk “All that is solid melts into air”, som jag såg när jag var nere i Amsterdam. (Läs text, se Boulas berätta om verket.) I verkets dubbla projektioner ställs den materiella verkligheten i Nigerias Ogoni-delta (en plats där kontroversiell oljeutvinning pågår) mot Chicagos råvarubörs. Den ena verkligheten är ett myller av olika aspekter i samverkan (politik, motstånd, olja, eld, hat, fattigdom etc.), den andra verkligheten abstraherar den första till ett flöde av siffor. I Chicago finns det oligopticon som lyfter ut en viss skärva av verkligheten (en viss fasad av monaderna), och (mycket förenklat) kontrollerar Ogoniland på avstånd. I filmen ser vi dock hur denna kontroll/överkodning inte är total - det finns många aktiviteter som inte kan fångas eller stävjas genom blicken på avstånd.

1 3

2 4

För att återgå frågan om det tomma arbetet: Kanske bör vi lämna bilden av företaget som ett ställe där produktivt arbete förväntas ske? Eller rättare sagt, kanske bör vi ge upp försöket att “fånga” det produktiva arbetet, och särskilja det från det “tomma”? Låt oss istället acceptera att samhället - inklusive företag - består av en multitud av mer eller mindre oregerliga monader, mer eller mindre överkodade av abstraherande beskrivningar av ekonomiska “lagar”. Vi behöver inte fler av dessa abstraherande perspektiv, utan färre. Annars blir vi forskare en del av den onda överkodningen.

En intressant väg att närma sig fenomen som maskning - eller “French Kiss”-dans på arbetstid - är att se det i relation till allt annat slöseri (i Batailles bemärkelse). Det intressanta med ekonomin är inte hur vi hushåller med knappa resurser (som “produktivt arbete”), utan hur vi hela tiden tvingas slösa bort all den “superöverflödiga” energi som vi inte kan tillgodogöra oss, genom tillväxt. I slöseriaktiviteterna finner vi krig. Men vi finner även det fantastiskt vackra i att folk runt om i världen verkar kunna slösa hur mycket tid som helst på de sköna konsterna (tänk Kid Koala, tänk Rodney Mullen). Detta perspektiv har två fördelar: För det första löser det upp gränsen mellan det produktiva och det tomma. (Här blir det nog lite oklart om det produktiva eller tomma arbetet slösar mest.) För det andra är ju Batailles bild av ekonomin så mycket vackrare - det känns liksom futtigt att inte inkludera människornas fenomenala/meningslösa konster i analysen av samhälle och ekonomi.

Thorstein Veblen skrev ju redan för hundra år sedan att ekonomin inte bör ses som ett system för att säkra nödtorften - utan som en gigantisk lek, ett statusspel. (Om än med katastrofala utfall - fattigdom - för vissa människor.) Gabriel Tarde var inne på liknande tankar, när han satte den “tunga” ekonomiska infrastrukturen åt sidan, för att istället fokusera på ekonomin som ett medium för spridning av trender, beteeenden etc. Kanske är det just så vi skall förstå mina månader på Scrutton Street - mest av allt var jag inte en maskare, mest av allt var jag en del av smittan av nytt “germ capital”. Och det är också ekonomi.

— 

* = Finns det någon som känner till om det finns en barnsäker version av “French Kiss”? (Är lite obekväm med mellanpartiet. Brukar skippa förbi.)