Johan Lindeberg om ”senkapitalismen” och revolutionens vara

Någon annan än jag som lyssnade på Johan Lindebergs sommarprat häromdagen?

Programmet var en alldeles ypperlig beskrivning av övergången till det som vissa vill kalla ”senkapitalism” (Zizek mfl.), och den ”nya anda” (Boltanski & Chiapello) som råder inom ramen för denna. Framställningen är så stark att den egentligen inte behöver kommenteras, men hur som helst: Jag återger ett utdrag in extenso, indelat i tre akter, och kommenterar därefter:

— — —

Akt I: Instängdhet i den disciplinära kapitalismens järnbur

”Jag var mitt inne i en intensiv industrikarriär. Jag hade redan arbetat som trader i cellulosa, med fina middagar och resor i business class, och nu var jag bara 28 år och satt i ledningen för ett stort industribolag. […] Det hade värkt i mig länge, men plötsligt föll pusselbitarna på plats, och jag fattade ett av mitt livs mest drastiska beslut. Det fick vara slut på rollspelet: Jag sade snabbt upp mig. […]

Jag hade ont i kroppen, oerhört ont i kroppen, och jag kände att jag höll på att kvävas av åttiotals-etablissemanget, den likriktade världen, där allting bara ser likadant ut, och att alla klädde sig som i uniformer, och till och med bilarna, de hade fått samma standardiserade form. Det rationella förnuftet dominerade fullkomligt det kreativa uttryckssättet. Jag riktigt föraktade det omedvetna rollspelet i den etablerade världen, och när några vänner i Göteborg sa till mig att ”nu börjar vi gilla dig för att du börjar bli mer som oss”, så skakade jag av instängdhet. Plötsligt så kände jag mig illamående i mina Corneliani-kostymer och Brooks Brothers-skjortor med Cross-pennorna i bröstfickan, och jag kände att jag helt tappat bort min personlighet. […]

Jag tänkte på att jag hade lika ont i kroppen nu, som när jag var tvungen att sitta med knäppta händer och lyssna när min farfar läste Bibeln. Den enorma rastlöshet jag kände när jag satt på kyrk-kaffet och åt kaka, och när min mor fick ta mig ur kyrkan för att jag grät i och med att jag kände mig så instängd. Jag tänkte, och jag flydde. […] Plötsligt tittade jag på mitt gamla hippie-band. Jag började tänka på den idealistiska frihet jag upplevde i Lund, där jag växte upp i en akademisk miljö. Jag kom ihåg min gamla FNL-sång: ”Utanför mitt fönster, där blåser vinden, röken från Haiphong, … om att förtryckarna skall störtas från sin tron.” […] De var alla de där tankarna som gjorde att jag kände att jag måste ut. […] Hur hittar man den rätta miljön, hur hittar man den miljön som gör att man kan vara sig själv och samtidigt få ut sin kraft ur kroppen, där man känner att man kan agera och använda sin talang utan att bli blockerad?”

[Musik: Depeche Mode, ”Personal Jesus”, tolkad av Johnny Cash.]

Akt II: Senkapitalismens konstanta själv-revolution

”Jag bestämde mig […] för att flytta ned till Malmö, för att återigen känna de skånska rötterna, och att hitta tillbaks till mig själv. En dag, när jag åkte över till Köpenhamn, så upptäckte jag varumärket Diesel i en butik, och jag kände med en gång att jag kunde identifiera mig med deras jeans. På den tiden så existerade de knappast i Skandinavien. Sagt och gjort, jag bestämde mig för att åka ned till Italien och leta efter Diesel. […]

När jag kom in där [på Diesels kontor i Italien] var det kärlek från första stund. Det var en kreativ och bohemisk miljö, där jag kände att jag kunde vara mig själv helt och hållet. Diesel var på den tiden ett litet företag, med en massa passionerade jeanspersoner. […] Jag beskrev, på ett passionerat sätt, hur jag ville utmana Levis i Sverige, med ett nytt och annorlunda jeansmärke. […]

Vi arbetade fort, och plåtade den första kampanjen på Finnboda Varv. Kampanjen blev helt unik: Språket var ironiskt, och färgerna starka. Diesels nya kampanjkoncept […] gick under temat ”Successful living”. Detta var bara början på Diesels bidrag till den kreativa revolution som startade i början på nittiotalet i protest mot åttiotalsetablissemanget – det etablissemang som jag själv hamnat i, av misstag.

[Musik: David Bowies ”The man who sold the world”, tolkad av Nirvana.]

Åren på Diesel var intensiva; det var verkligen som ett passionerat tonårsförhållande. Jag plockade ihop ett otroligt gäng av starka individer, alla med sin egen personlighet och identitet. […] Min filosofi var att alla skulle kunna vara sig själva, samtidigt som vi tillsammans skapade en stark grupp som representerade Diesels kultur. Vi byggde vårt kontor på Finnboda Varv till en helt fantastisk miljö, och till slut så hade vi samlat på oss circa 3000 kvadratmeter som – förutom kontor, showroom och lager – hade gym, meditationsrum och ångbastu, och varje vecka så fick alla anställda massage och behandling med kinesiska mediciner av vår spirituella guru som kom på besök.”

Akt III: Förändringstrycket och spiritualismen

”Det var fantastiska år, men en morgon på väg till Italien, i början på -95, med mellanlandning i Köpenhamn, så kollapsade jag på flyget. ”Nu får det vara nog!” Jag blev trött på mig själv, och rollen som den arga konceptpolisen med sammanbitna käkar. Jag kände att jag måste förändra mig, och jag träffade en spirituell dam som heter Ulla i Stockholm som lärde mig meditation. Det var en otrolig känsla att lära sig att helt kunna släppa den intellektuella kontrollen och bli sig själv igen. Det var en starkt emotionell process att släppa ut alla instängda känslor, och tårarna flödade när jag sökte mig djupt in i mitt inre – jag hade ju nästan inte andats på sex år.

[…]

Den nionde maj, 1996, så lämnade jag företaget [Diesel]. Perioden efteråt var oerhört tung. Jag var så väldigt associerad med Diesel, och det var det enda jag visste och kunde prata om. Jag låste in mig i min lägenhet, och ville inte träffa några människor.  […] Jag hade konstant tung ångest, och bestämde mig därför för att gå i terapi. […] Jag rullade på cylindrar på golvet för att släppa alla spänningar, och jag ställde mig i två olika ställningar i ett madrasserat rum och gjorde skrikövningar. […] Jag köpte ett kassettband med skrattövningar för att öppna upp mina käkmuskler som varit sammanbitna i så många år.”

— — —

OK – mycket material att jobba med här. Låt oss gå igenom det akt för akt:

Akt I ger i mångt och mycket uttryck för det som Boltanski och Chiapello beskriver i sin The New Spirit of Capitalism, som jag tidigare skrivit om. För att repetera: Boltanski & Chiapello hävdar att västekonomierna gått in i en ny fas – det kapitalistiska systemet har skaffat sig en ny legitimerande diskurs, en ny ”anda”. Detta är den tredje i ordningen, efter

  1. den Weberska protestantiska etiken och
  2. den ”byråkratiprofessionalism” som rådde kring mitten av 1900-talet.

Lindeberg beskriver hur han fick ”ont i kroppen” av bägge dessa andor – både det kristna från hans familj, och det stiffa ”åttiotals-etablissemanget”. Han ville bryta sig ur sin ”instängdhet” i den moderna kapitalismens järnbur (Weber), den ”standardisering” och ”uniformitet” som präglade fordismen och det disciplinära samhällsdiagrammet (Foucault). I sitt uppror ville han skapa en miljö präglad av ”idealistisk frihet”, där man kan ”använda sin talang utan att bli blockerad”. Detta korresponderar väl med den nya anda som B&C pratar om. Författarna – såväl som Lindeberg – spårar denna anda tillbaka till sextioåtta:

The qualities that guarantee success in this new spirit [of capitalism] – […] novelty, availability, creativity, visionary intuition, sensitivity to differences, listening to lived experience and receptiveness to a whole range of experiences, being attracted to informality and the search for interpersonal contacts – these are taken directly from the repertoire of May 1968. (sida 97)

I akt II ser vi hur denna aptit för det nya möts när man ”finner sig själv” genom att upptäcka ett varumärke man kan ”identifiera sig med”. ”Passionen” och ”intensiteten” i att göra en ”kreativ revolution” som river det etablerade ger upphov till nya ”kampanjkoncept”.

B&C tycker att Deleuze – eller kanske främst de som läser honom idag? – bör hållas ansvarig/a för denna utvecklingen av kapitalismen. Detsamma gäller Slavoj Zizek, som – tillspetsat, i vanlig ordning – ser dagens ”deleuzianism” som den ideologi som håller samman senkapitalismen. I en central passage i hans Deleuze-bok Organs without Bodies citerar han Brian Massumi. Detta citat är även talande för Lindeberg-berättelsen:

the more varied, and even erratic, the better. Normalcy starts to lose its hold. The regularities start to loosen. This loosening of normalcy is part of capitalism’s dynamic. It’s not a simple liberation. It’s capitalism’s own form of power. It’s no longer disciplinary institutional power that defines everything, it’s capitalism’s power to produce variety – because markets get saturated. Produce variety and you produce a niche market. The oddest of affective tendencies are okay – as long as they pay. Capitalism starts intensifying or diversifying affect, but only in order to extract surplus-value. It hijacks affect in order to intensify profit potential. It literally valorises affect. The capitalist logic of surplus-value production starts to take over the relational field that is also the domain of political ecology, the ethical field of resistance to identity and predictable paths. It’s very troubling and confusing, because it seems to me that there’s been a certain kind of convergence between the dynamic of capitalist power and the dynamic of resistance. (Citerad på sida 184)

De som vill upplösa kapitalismen måste alltså ställa sig den fråga som Zizek avslutar boken med:

How, then, are we to revolutionize an order whose very principle is constant self-revolutionizing? Perhaps, this is the question today? (Sida 213)

Här kan man i och för sig ställa frågan om den så kallade ”kapitalismen” inte alltid byggt på denna själv-revolutionerande logik? Det är ju detta som Schumpeter försökte fånga i sin diskussion om ”skapande förstörelse”. Skillnaden mot förr är väl snarare att denna process diskuteras på ett nytt sätt. Exempelvis var det ”aktivister” som, under 40- och 50-talen, drev fram nya produkter inom bilsäkerhet; skillnaden är att ingen av dessa gjorde anspråk på att vara revolutionärer. Snarare ville man då – såväl aktivister som företagare – avdramatisera sin roll som politiska aktörer. (Sedan är det ju självklart så att förändringen och diversifieringen är mer omfattande idag än under fordismens/mass-samhällets guldår.) Är det helt enkelt så att vi sett en begreppsglidning beträffande konceptet ”revolution”?

Så till akt III – om spiritualismen. Här bör det först och främst sägas att det är lovvärt att Lindeberg ger en så öppen beskrivning av hur han hanterar sitt uppskruvade tempo. (Vill inte raljera över utbrändhet och depression.)

Är det då en slump att man på Dieselkontoret fick besök av en ”spirituell guru” med ”kinesisk medicin”, att det fanns ett meditationsrum, och att Lindeberg valde att träffa såväl ”den spirituella damen Ulla”? Well, om vi återigen skall vända oss till Zizek* så är detta helt i linje med det som vi fick lära oss i akt II. Han menar nämligen att övergången från judeo-kristen till ”asiatisk” livsåskådning är en del av samma rörelse – en del av formationen av en (surprise surprise!) senkapitalistisk ideologi:

The ultimate postmodern irony is today”™s strange exchange between the West and the East. At the very moment when, at the level of ”economic infrastructure,” Western technology and capitalism are triumphing worldwide, at the level of ”ideological superstructure,” the Judeo-Christian legacy is threatened in the West itself by the onslaught of New Age ”Asiatic” thought. Such Eastern wisdom, from ”Western Buddhism” to Taoism, is establishing itself as the hegemonic ideology of global capitalism. But while Western Buddhism presents itself as the remedy against the stress of capitalism”™s dynamics””by allowing us to uncouple and retain some inner peace””it actually functions as the perfect ideological supplement.

Detta för att den ”kalifornska” pop-buddhism som Zizek kritiserar blir ett sätt att hantera det uppskruvade förändringstryck som kännetecknar senkapitalismen:

The way to cope with this dizzying change, such wisdom suggests, is to renounce any attempts to retain control over what goes on, rejecting such efforts as expressions of the modern logic of domination. Instead, one should ”let oneself go,” drift along, while retaining an inner distance and indifference toward the mad dance of the accelerated process. Such distance is based on the insight that all of the upheaval is ultimately just a non-substantial proliferation of semblances that do not really concern the innermost kernel of our being.

Som Lindeberg uttrycker det – spiritualismen blir ett sätt ”att helt kunna släppa den intellektuella kontrollen och bli sig själv igen”.

Zizek är, föga förvånande, inte glad över detta skifte: Han vill inte att vi lämnas oberörda av förändringstrycket, utan ser hellre att vi behåller den kristna position från vilken vi kan kritisera kapitalismen. Men här lutar ju Zizek sig mot det antagande som ”ideologikritik” alltid förutsätter – att alla medborgare (eller åtminstone ”proletariatet” eller ”folket”) egentligen vill ha just den ”äkta” och ”sanna” revolution som kritikern har i åtanke.

— — —

*= Om någon undrar: De plötsliga Zizek-referenserna förklaras av föregående post.

12 tankar kring ”Johan Lindeberg om ”senkapitalismen” och revolutionens vara

  1. Stefan M

    Håller med om att Lindebergs program var mkt drabbande!

    Känns det inte som att utvecklingen du beskriver är väldigt lik det Florida snackar om: den kreativa åldern som ett brott från 50-talets organisationsålder och denna nya ålder som intimt sammanhängande med hippierörelsen (via silicon valley)

  2. iammany

    Sorry för ett affektivt, upprört utbrott, men vad är det här för trams? Du skrev: ”Men här lutar ju Zizek sig mot det antagande som ’ideologikritik’ alltid förutsätter – att alla medborgare (eller åtminstone ’proletariatet’ eller ’folket’) egentligen vill ha just den ’äkta’ och ’sanna’ revolution som kritikern har i åtanke.” Det är ju precis vad han INTE gör!

    http://www.krigsmaskinen.se/index.php/Zizek!

  3. Kalle P Inläggsförfattare

    @Stefan: Hej och välkommen! Jo, det är möjligt – har inte närläst Florida, men jag kan tänka mig att han driver den tesen.

    @iammany: Ja, jag har sett Zizek!, och om jag inte minns fel så inleds den med att han frågar varför vi kan tänka oss jordens undergång, men inte kapitalismens slut.

    Tre frågor till dig, som känner honom bättre än jag:

    – Är det inte så att han förutsätter ett ”vi”, vars intressen och egentliga behov han säger sig känna?

    – Hur vet han att många människor i detta ”vi” (som han gör sig till förespråkare för) inte har funderat över andra sociala ordningar, men dragit andra slutsatser än han?

    – Bygger inte ideologikritik just på att ”folket” inte vet om – eller i Zizeks fall, saknar ett språk med vilket de kan artikulera – sin utsatthet? (Folket har inte nått samma upplysning som Kritikern.)

  4. Kalle P Inläggsförfattare

    @iammany: PS – gissar att du eventuellt invände mot mitt ordval. Borde kanske inte skrivit ’egentligen vill ha just den “äkta” och “sanna” revolution som kritikern har i åtanke’, utan ’egentligen borde vilja ha just den “äkta” och “sanna” revolution som kritikern har i åtanke’.

  5. Kalle P Inläggsförfattare

    … och sedan vet jag att Zizek har ett sätt att komma runt problematiken – han hävdar att det är skillnad på att veta och att agera – vi vet om att vi egentligen borde agera på ett sätt, men gör det inte i slutändan… men detta blir ju bara en ny variation av ideologikritiken, där Kritikern ”ser igenom” Folkets brister på agerande-nivån.

  6. iammany

    Ja, så kan man nog uttrycka det; inte att ”vi” (folket, proletariatet, multituden, whatever) egentligen vill ha, utan att vi borde, om vi vill befria oss från kapitalismen. Snarare än att Sanningen skulle vara något underliggande immanent väsen så postuleras en Sanning, den så att säga föregrips. Jag har mina invändningar mot Zizek också (tycker personligen att Baudrillards kritik av D&G är starkare), men delar kritiken av idén om ett ännu-inte som väntar på att realiseras — oavsett om detta ännu-inte är transcendent som i traditionell marxism eller immanent som i deleuzianism. Zizek är en god kristen i det avseendet. Men han är ju också en provokatör och överdriver ofta för att göra en poäng. Jag tror inte det är nödvändigt med några skarpa avgränsningar (Zizeks Deleuzebok ÄR verkligen förfärligt dålig) och att han som vanligt är farligt nära att kasta ut barnet med badvattnet. För sa inte D&G själva att vi aldrig kan lita på begären, att tillämpandet av FORMERNA för schizoanalys inte garanterar befrielse? Zizek – igen, en god och klassisk kristen i det här avseendet – menar att modern frihet och immanentism blir underkastat ett slags animaliskt strävande efter tillfälliga njutningar. Resultatet blir business as usual. Den västerländska småbourgeoisien kan rättfärdiga sin frihet att välja samtidigt som ingenting annat förändras.

    Han gör ju inte hellre någon hemlighet av att han gör ett sanningsanspråk (och att det har fört honom till en kristen position – han lovordar till och med Jobs bok som den första ideologikritiken). I den bemärkelsen är han ovanligt konsekvent. Han menar att det är nödvändigt för en radikal politik. Han skriver nånstans att oviljan att ta ställning är utmärkande för vårt postmoderna tillstånd, och det förklarar kanske varför han är så hård i sin kritik. Om han har rätt – om kritiken kan förklara kapitalismens utvecklingstendenser och dess relationer till djupstrukturen – måste valideras retroaktivt. Det är givetvis öppet för diskussion, men jag tycker att han har gjort ett damn fine job!

  7. Jimmy

    Har du verkligen orkat sitta och transkribera programmet? Eller finns det nån schyst tjänst som gjort det åt dig?

  8. Kalle P Inläggsförfattare

    @Jimmy: Ja, transkriptionsvana är något man upparbetar rätt fort som etnograf… Sedan var ju materialet så intressant att det gick som en dans. 🙂

    @iammany: Tackar för uttömmande svar – glad över att jag har turen att ha så bra läsare!

    Ja – ”Organs without bodies” kunde vara bättre – jag ser definitivt att Deleuze-köret kan och bör kritiseras, men Zizek missar de chanserna i boken.

    Om ideologikritik – för att förtydliga: Jag är inte emot tanken om att det finns vissa föreställningar som kan ”råka” legitimera ett visst system – men vill bara framhålla att detta i så fall är kontingenta processer. Tycker ofta att ideologikritikers försök att påvisa att Kapitalismen – som om den vore ett eget väsen – producerar dessa föreställningar är lite tunna.

    (Dessutom – mitt främsta problem är att eventuella rörelser för att skapa någonting annat överkodas med redan existerande föreställningar om vad som är utsatthet/exploatering/orättvisa. Det finns alltid en risk att förutfattade meningar om vad som skall leda till Revolutionen verkar anti-politiskt. Typ ”förhållandena är inte de rätta”, eller ”er utsatthet är inte den Utsatthet som är omskriven i Skriften”.)

    Vidare – håller med dig – Zizek hänger just upp sig på ”animaliskt strävande efter tillfälliga njutningar”. Vet du varför han gör så? Är det ett uttryck för den ”snuskuella överkodningen” i det psykoanalytiska? För att han inte köper D&Gs mer generiska begärsbegrepp?

  9. Per Herngren

    Kul text och dialog efteråt!

    Zizek: ”How, then, are we to revolutionize an order whose very principle is constant self-revolutionizing?”

    Här blandar Zizek väl ihop revolution med förändring, anpassning? Han tycks också ha kvar en container-bild av revolution: Att folk skulle kunna befinna sig i ett system eller en revolution.

    Jag uppfattar inte mer än några få kapitalistiska revolutioner: förlagskapitalism och handelskapitalism där produkterna köps/ägs (ex Bonniers). Lönearbets- och produktionsmedelkapitalism där arbetstid och produktionsmedel ägs/köps (ex Microsoft).

    Den dynamiska komposition som drar kraft från tvånget till vinst (utdelning) och tvånget till tillväxt (ökad utdelning) kanske har möjlighet att splittras! Vi kan tänka oss en kapitalistisk smitta som drivs av vinst och ett ständigt nystartande av småföretag. Där en vinst-marknad (torg) kan växa utan att företagen växer.

    Växande storföretag skulle möjligtvis kunna ta kraft ur tillväxten snarare än av vinsten. Många Internetföretag har varit kraftigt växande, fast hela tiden producerat förlust. Om föreställningen av framtida vinst inte blir ett krav så sker här möjligtvis en revolution.

    Det som är intressant med kapitalism ur systemteorisynpunkt tycker jag är att vinst/tillväxt som systemmotorer både kan exploatera och skydda sig mot ändrade förutsättningar hos omvärlden. Kapitalism kan dra sig undan lite och överleva även i starkt antikapitalistiska system som familj, samtal, kotterier, ideella föreningar, religiösa samfund.

    Kapitalistiska revolutioner är bara en liten del av alla system som verkar omkring oss. Vi kan aldrig befinna oss i kapitalismen men vi kan koppla oss och koppla ur.

    Det roliga med att vara ett personligt-system (kropp, psyke, namn, vänskap, relation …) är att ens system kan koppla upp sig väldigt snabbt till ex kapitalism (lönearbete, konsumtion) och koppla bort sig lika snabbt, för att sedan direkt koppla ihop sig med ickekapitalistiska system som en pågående diskurs om Zizek eller varför inte ta sig in Göteborgs jitterbugg genom danskurser, hård träning, kamratskap och antagligen ett medlemskap.

  10. Kalle P Inläggsförfattare

    Hej Per – hoppas allt väl!

    Så, om jag förstår dig rätt – det finns ingen Kapitalism, om man med det menar något sammanhållet och totaliserat. Den kapitalism du pratar om verkar vara mindre finmaskig, mer osammanhängande?

  11. Per Herngren

    Kalle, vindsurfar du nu på dagarna? Häng med till Henriksberg någon torsdag och titta på segelbåtarna istället…

    Kalle: ”finns ingen Kapitalism, om man med det menar något sammanhållet och totaliserat.”

    Om jag förstår sociala systemteorin (Luhmann), och ifall det är möjligt att använda den för att förstå kapitalism, så är din läsning rimlig. System är inte sammanhållande eller totala så som Parson och äldre systemteori tänkte det. System är för Luhmann särskiljande, inte helheter.

    Med ett Deleuze begrepp så särskiljer kapitalistiska företag sig från andra former av företag genom kompositioner av vinst, tillväxt, och privatisering av gemensam egendom (stöld från det gemensamma).

    Intressant är dock att privatiseringen av egendom också ofta leder till privatisering av marknad, marknaden blir då intern inom företaget. Marknader köps upp och ägs av företaget. Storföretagen blir då som mini-sovjeter med en växande intern antikapitalistisk planekonomi. Ett bra exempel är Volvo i Göteborg som upptäckte att internaliseringen gjorde att företaget stagnerade. Till viss del externaliserade de marknaden efter denna självrannsakan.

    Kalle: ”Den kapitalism du pratar om verkar vara mindre finmaskig, mer osammanhängande”.

    Jag skulle nog kunna tänka mig att den är mer osammanhängande samtidigt som den är mer sammankopplad. Kompositionsteori istället för helhetsteori.

    Själv uppfattar jag det som att kapitalism bygger på en stöld från det gemensamma och därmed måste ersättas med mindre tjuvaktiga former. Problemet är dock att kooperativ, som jag tror mest på, inte har ett lika starkt innovativt tvång som kapitalistiska företag. Vi behöver därför utveckla dynamiker för demokratiska företag som tvingar fram innovationer när det gäller formerna för arbete, för utveckling av produkter, för kontakter med och service till köpare; samt formerna för beslut i företaget men även med omgivande samhällen som berörs av verksamheten (ex kring miljö).

Kommentarer inaktiverade.